Söka hjälp på BUP eller stå ut?

Hej!

Jag är en tjej på 16 år och har vänner, en bra familj och är glad när jag behöver det.

Men..  Näst intill varje dag gråter jag och går igenom ångest, känner hur hopplös jag är, hur ful och tjock jag är. Hur dålig och onormal jag är. Jag tänker att en 16 åring beter inte sig såhär och att jag förstör för alla i min omgivning och passar inte in någonstans. Jag har precis börjat gymnasiet ju och jag kommer inte in bra i klassen som alla mina vänner gör. För jag är onormal och ful.

Oftast varje dag klagar min syster på mig och mina föräldrar ser aldrig när hon gör det men de ser nästan alltid när jag gör fel. Jag blir sur och irriterad då och ibland kan jag bli det för nästan ingenting, då kan mina föräldrar säga till mig osv och även minsyster. Men saken är det att min syster kan också bli sur för minsta lilla men då är det okej enligt henne och ibland för mina föräldrar. Jag mår så otroligt dåligt för detta. Därför vill jag ta självmord, kan bara komma in i mina tankar och känna hur skönt det hade varit att bara hoppa framför ett tåg osv. Inga mer bekymmer och jag förstör inte mer för någon. 

Bortsett från det så har jag ångest, om jag äter potatis eller jag ungefär vad som helst kan jag få ångest. Jag har nu inte ätit något onyttigt på 3 månader men idag åt jag en choklad tomte och choklad snäckor som jag skulle äta på julafton. Men jag var jätte sugen och tappade min kontroll. Detta gav mig ångest och jag orkar inte mer. Jag blir glad om jag äter lite och om jag lägger mig hungrig kan jag känna mig nöjd. Jag tränar 4 dagar i veckan förr gjorde jag 5 ggr i veckan men hann inte med skolan och blev riktigt sjuk. Måste ha kontroll på vad jag äter annars får jag rkt ångest och kan även få ångest för ingenting. Har försökt kräka upp min mat men det går inte då jag avskyr känslan av kräkning men har suttit vid toan. Jämför mig dagligen med alla andra, hur fina de är, alla snackar med dem. 

Detta är ett väldigt flummigt meddelande men jag vet inte om jag lider av någonting. För alla andra som har t.ex en depression har det värre samma sak med ångest och ätstörning. Jag tror inte jag har något men sitter ändå alltid på mitt rum och gråter. Så fort jag är själv kommer jag till mörker, detta händer även i skolan. Jag har snackat med en kurator men det var verkligen uselt, det hjälpte inte alls. Jag vill bara veta om jag ska söka hjälp på bup eller om jag bara ska gå igenom detta. Har btw känt så här sedan i somras. Men har haft problem med mat sen 3 år tillbaks. Det syns inte på mig att jag har en annorlunda koppling till mat och min kompis skojar och säger du går upp i vikt om du dricker läsk eller äter det då de vet om att jag inte äter godis ex. Men det de inte vet om är att jag mår så dåligt av det, av allt. Mina föräldrar tror inte heller på diagnoser, de tycker att man blivit dåligt uppfostran idag då alla har adhd t.ex. 

Det svåraste av allt detta är att jag inte kan göra något åt det själv, jag behöver gå igenom min ångest dagligen själv exakt samma när jag gråter och bara känner hur allt rasar samman återigen. Min koppling till mat har blivit en vana. 

Förlåt för flummigt meddelande!! Behöver bara tips.

Tack på förhand, S 

S

BUP svarar:

Hej S!

Så besvärligt du har det! Ditt brev är inte alls flummigt.
Tvärtom så framgår det vilka stora svårigheter du har. Du har tunga tankar och matproblem som du dessutom blir nedstämd av.
När man mår dåligt så isolerar man sig lätt och jämför sig med andra. Det är också hårt att känna sig åsidosatt av sina föräldrar. Du beskriver det som att dom inte förstår att du inte mår bra och att ni behöver prata igenom sånt som uppenbarligen finns att ta tag i. Till exempel hur orättvist du känner att de behandlar dig i relation till din syster.

Jag tycker du ska ta dina svårigheter på allvar och inte jämföra dig med andra. Eftersom du gråter varje dag, har svårt med maten, känner dig onormal och tänker på självmord, så behöver du tala med någon vuxen om hur du mår.

Om du inte känner att du vill gå till dina föräldrar med sånt som handlar om hur du mår ”inuti”, så kan du vända dig till ungdomsmottagningen, som är till för unga människor upp till 25 år. Dit kan man komma utan föräldrar.

Du kan alltid vända dig till BUP och till oss kan du alltid komma på ett första orienteringssamtal, men sedan måste föräldrarna vara inkopplade. Det betyder inte att de alltid måste vara med, men de behöver vara informerade om hur kontakten ser ut.
I det första samtalet kan man också tala om på vilket sätt man kan ta med föräldrarna i kontakten.

Hos Tjejzonen kan man både chatta och prata med en "storasyster" om sina svårigheter. 

Det viktiga är att du inte behöver ha det så här - du kan få hjälp.
Om det känns svårt att berätta så kan du visa ditt brev så att din situation blir tydlig.

Varmt lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta