Jag vill INTE prata med mina föräldrar

Hej bup! 

Jag har en fråga angående depressionsutredningar. Jag undrar bara hur en sådan går till. Svarar man på frågor bara, tar man prover eller vad händer när man gör en utredning för depression? Och vad händer om man får diagnosen depression, eller generell ångest? 

Jag skulle vilja göra en depressions eller ångestutreding för jag mår så dåligt. Jag har extrem ångest varje dag och dem senaste månaderna har jag fastnat i ett självskadebeteende. Men jag vill verkligen inte ta typ några blodprover eller så. Samtidigt som jag absolut inte vill ha en diagnos tror jag att det hade vart lite som en lättnad ifall jag fick det då det hade liksom satt ord på mina jobbiga känslor och för att folk hade förstått mig mer då. Det har gått så långt att det påverkar hela mitt liv. Jag vill inte gå ut och träffa kompisar, jag bryter ihop varje dag innan skolan, jag bryter ihop på fredags kvällarna pga. skolan tar så mycket av min energi, jag stressar sönder mig själv och jag har så höga krav på mig själv. Jag som innan hade topp betyg i alla ämnen, har nu mera sänkt mitt meritvärde med över 20 meritpoäng. Jag är amitiös och jag vill verkligen ligga på topp hela tiden, men jag orkar inte. Dessutom anser typ 98% av alla människor omkring mig att det inte är okej för mig att vara ledsen och må dåligt, bara för att jag alltid döljer mina känslor med ett leende. "Hon ler, hon är lika glad som vanligt". Men det är bara typ 1 person som kan titta mig rakt in i ögonen, medan jag ler och ändå ser att något är fel. Dem andra ser inte, och tar mig dessutom inte på allvar är jag försöker förklara för dem, för mitt liv är så "perfekt". Jag bor i ett fint hus, jag har hur mycket fina grejer som helst, har en familj som älskar mig, har hur många kompisar som helst, är populär i skolan, "och jag är ju alltid så framåt, pratglad, trevlig och lycklig". En sån tjej kan ju inte vara ledsen? skriv INTE "prata med dina föräldrar" för det tänker jag inte göra, det är dem som inte låter mig må dåligt. För när jag säger det så blir dem arga och säger att jag är bortskämd. Och ja, jag har det liksom bra om man jämför med typ andra barn i världen som dör av svält etc. Men från mitt perspektiv så är min situation ganska så illa då jag har mått så dåligt så pass länge (ca 8 månader) att jag har börjat tröttna på mitt liv och jag tycker inte det är något man ska skylla på att jag är bortskämd eller "vifta bort" för detta grundas i ett helt annat problem. Den ända som jag kan prata med är min tränare men om jag hade sagt allt till henne så hade hon behövt kontakta mina föräldrar.... Jag vill bara försvinna. Samtidigt som jag bara vill somna och aldrig vakna igen, vill jag avbsolut inte dö, jag vill bara inte må så här längre. 

Jag behöver hjälp...

Ella

BUP svarar:

Hej Ella,

Så bra att du skriver till oss och inte ger upp trots att dina svårigheter ”viftas bort”. Föräldrar har många gånger svårt att förstå, och ta till sig, att deras barn mår psykiskt dåligt. De vill så gärna ha ”lyckliga” barn så att de håller andra signaler borta utan att vara medvetna om det.  Att du ”håller masken” så bra gör det också svårare för andra att förstå att du mår dåligt inombords. Du behöver bli extra tydlig för att nå fram till dom som du vill ska veta. Och så tydlig har du varit i brevet till oss.

En föräldrareaktion kan vara att bli arg, andra kan bli väldigt ledsna själva. Vad tror du skulle hända om du var så tydlig som i brevet? Dina föräldrar älskar dig ju och jag tror att dom kan ta sig över ”tröskeln” och klara av att inse hur du mår.

Att vara nedstämd och samtidigt hålla masken är mycket energikrävande, särskilt som du är ambitiös och ställer stora krav på dig själv. Då  brukar man inte orka med skolan också.

Du behöver inte må så här dåligt längre. Du vill inte berätta för dina föräldrar men du kan börja med gå in på tjejzonen där du kan chatta/skypa/prata om dina svårigheter. Du kan också kontakta ungdomsmottagningen där du bor för samtal. Där behöver man inte ha föräldrarna med sig. Du kan också själv ringa BUP och fråga om du kan komma för ett eget besök och sedan tillsammans med psykologen/kuratorn bestämma hur dina föräldrar skulle kunna få veta.

Men jag tycker att du ska ta steget att berätta för dina föräldrar. För att få bra hjälp kommer du att behöva stöd hemifrån. Du kan som en början visa dom ditt tydliga brev till oss. Dom kan sedan hjälpa dig med kontakten med BUP.

Hur kontakten med BUP kan se ut och hur en depression/ångest-utredning går till kan du läsa i bilagorna. Det viktigaste för bedömningen, och den eventuella behandlingen, är samtal. Och man tar inte blodprov om det inte finns kroppsliga skäl till det.

Du är 15 år, ambitiös och vill leva, stå på dig och varmt lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta