Världen känns inte verklig

Jag är 14 år och har varit deprimerad i ungefär 3 år. Jag har ofta ångest och panikattacker och jag har svårt att gå till skolan. Jag har inte många vänner och på sista tiden har jag undvikit att komma känslomässigt nära någon. Till och med min familj.

Länge har jag känt att allt på något sätt är overkligt. Jag ser mig själv i spegeln men känner inte igen personen. Det känns som att mitt ansikte inte hör ihop med mina tankar. Jag känner mig bortkopplad, som om jag inte riktigt existerar. Om någon pratar eller t.ex kramar mig så känns det som om dem pratar med någon annan. Någon som svarar automatiskt, som en maskin. Ibland tror jag att jag ser saker som inte är där, skuggor, fläckar, former. Eller hör ljud, höga pip, musik eller mummel. Så fort jag tänker på detta blir jag livrädd. Jag får panik. 

Jag hamnar ofta i tankestånd där jag vet att jag bara existerar inuti mitt huvud. Att min själ och medvetande sitter i huvudet och inte i kroppen. Att allt jag gör är utlöst från små kopplingar i hjärnan. Och det får allt att kännas ännu mer overkligt. 

Jag tänker ofta i tankespiraler, det kan börja med att jag funderar över att äta flingor och slutar med att jag tänker på människans existens och hur liten den är. Om hur stort universum är, eller kanske litet om man tror på vissa teorier. Och det lämnar mig alltid i ett tillstånd av hopplöshet, frustration eller sorg. Ibland är mina tankar så högljudda och frustrerande att jag agerar ut genom att skrika och slå till något. För ungefär två år sedan "snäppte" jag bara. Jag började skrika mot himmelen och frågade varför jag hamnat någonstans där jag inte hör till? Vad jag gjort som förtjänade ett straff som detta. Att bli inlåst i en värld som inte är verklig. Jag slog också till en vägg upprepade gånger och hade bandage i två veckor.

Jag är inte så ofta i skolan (även om jag försöker gå) så jag har mycket tid ensam, därför vet inte mina föräldrar detta. Jag vill inte berätta eftersom min mamma är en person som ofta förstorar saker och hon gråter nästan hela tiden. Det är så svårt att se på henne när hon gråter så våldsamt och ser så sårbar och förstörd ut. Och min pappa visar nästan aldrig sina känslor öppet. Jag har aldrig sett honom gråta, inte ens på hans brors begravning. Vilket gör det värre för han håller inne alla känslor för min mammas skull. Jag vet inte riktigt vad han tänker, hur starkt han känner och då är allt jag ser hans ögon. Han ser så besviken och nästan skamsen ut när han tittar på mig. 

Jag har en kontakt på UMO, det var där jag berättade om mina självmordstankar vilket senare gav mig kontakter på BUP. Jag har inte berättat något av det ovanstående.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Är detta bara på grund av att jag är tonåring eller nåt liknande? Eller på grund av att jag är deprimerad? Jag vet ärligt talat inte och jag vill inte berätta för mina föräldrar innan jag har en orsak och lösning till detta. 

Och kanske är det bara hormoner och sånt och då behöver ni inte svara på detta, förlåt om jag slösar er tid eller överreagerar.

Blii

BUP svarar:

Hej!

Låt mig börja med att säga, nej, jag tycker inte att det bara handlar om hormoner som får dig att få sådana sinnesintryck, känslor och tankar och jag tycker definitivt att det är jättebra att du skriver till oss, Visst tycker jag att du är tonåring spelar roll och är en del av vad du upplever och funderar på, men det är långt ifrån hela förklaringen. 

Jag får ett intryck av ditt mejl att du är en känslig och funderande tonåring. Därför har du börjat tänka om existensens villkor, om universums ofantlighet och liknande. Dessa tankar kan vara skrämmande för vem som helst och dina känsloreaktioner - hopplöshet, frustration och sorg - brukar ofta följa med. Till och med den skakande upplevelsen av att allt detta känns overkligt, alldeles för stort och övermäktigt är många som berättar om. 

Men du nämner även andra saker. Först stannar jag upp vid att du har en mamma som du vill skona till varje pris, för hon är ofta ledsen och gråter mycket. Jag vet inte vad som ligger bakom hennes ledsenhet, men jag vet att det alltid är jättesvårt för barn att se sina föräldrar ledsna.

Jag förstår alltså din inställning att inte lägga mer problem på henne. Det blir uppenbarligen ännu knepigare för dig att du upplever att pappa ligger precis på den motsatta polen och som stänger av sina känslor. Utifrån det verkar det inte som att du kan få det känslomässiga stöd du skulle behöva.

Men jag frågar ändå: går det att prata med pappa om dina "filosofiska tankar", om världsalltet? Det kan vara värdefullt att samtala med åtminstone en av sina föräldrar om tankar som far genom ens huvud. Det ena kan förstås ge det andra och ett samtal om abstrakta frågor kan leda till mer konkreta problem.

Du ska inte vänta med att prata med pappa eller mamma tills du vet "orsak och lösning till detta". Tvärtom - de eller nån av dem kan ge dig några uppslag till förståelsen och lösningen. 

Du skriver att du ofta inte går till skolan. Du sitter ensam hemma vilket helt klart förstärker en ångest hos dig, som i sin tur kan leda till olika konstiga känslor med otydliga synintryck och konstiga ljud som låter i huvudet. 

Du har haft kontakt med UMO och om jag förstår dig rätt så har du en pågående kontakt på BUP. Men ingen kontakt kan hjälpa om du inte berättar vad som försiggår inom dig.

Mitt viktigaste råd till dig är: berätta allt för din behandlare så som du beskrivit i ditt mejl. Du kan helt enkelt ta med brevet och läsa upp eller ge det till din behandlare. Jag är säker på att du i så fall kommer att få bättre hjälp med dina frågor. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta