Har massor av overklighetskänslor

Hej! Jag är en kille på 17 år.  Jag har varit deprimerad i cirka 5 år, men jag har aldrig sökt hjälp och endast ett fåtal av mina närmsta vänner vet om det. Jag har lärt mig att leva med det, att uthärda det och försöka övertala mig själv om att det kommer att bli bättre. Jag har haft det under kontroll helt enkelt...  Fram tills för ca en månad sen.  Jag hade ganska mycket i skolan då, jag var stressad, hade ångest och det vart ganska jobbigt.  Jag behövde koppla av lite och mötte upp med en kompis en lördag och vi rökte gräs tillsammans, detta har jag gjort flera gånger och det är något som hjälper mig att koppla av och jag har bara haft possitiva upplevelser fram tills dess.  I alla fall, vi rökte, jag vart väldigt påverkad, och efter ett tag började jag få panik, jag visste inte riktigt varför, men jag fick en jättestor panikattack och det var en av de värsta uppleveserna i hela mitt liv. Ända sedan dess har jag känns mig sjukt konstig och dålig.  Jag har massor overklighetskänslor, jag har svårt att uppsata omvärlden och svårt att ta in vad som händer.  Jag känner mig ofta yr jag tänker hela tiden "vad händer?" "vad håller jag på med? "" hur kom jag hit? " även om jag vet vad jag gör och vad som händer käns det som om jag inte kan ta in det. Jag kan kolla ner på mina händer och det känns så himla overkligt och jag kan knappt fatta att det är mina händer och att jag kan styra dem. Jag fastnar i tankeloopar hela tiden och kan sitta och titta på ingenting medans jag tänker på jättekonstiga grejer utan att riktigt fatta vad jag tänker på. Allting jag ser framför mig känns främmande och det ser nästan lite 2D aktigt ut. Jag kan inte koncentrera mig för 5 öre, mitt minne suger och massor sånt.  Allting känns bara så himla främmande och konstigt och annorlunda.  Jag håller på att få panik, jag har kännt allt det här mer eller mindre konstant i en månad nu och det går inte bort, jag håller på att få panik.  Vad ska jag göra?? Kurratorn på skolan är inte en valmöjlighet.  jag kan inte snacka med mina föräldrar och de kan absolut inte få veta något. Jag har pratat lite med några vänner men det känns som om de inte förstår, det känns som det jag upplever är en helt annan känsla som är omöjlig att förklara om man inte har varit med om det. Eftersom jag inte är 18 känns det som att jag inte kan snacka med en psykolog, de kommer bara säga till mina föräldrars och jag gör vad som helst för att undvika det. Allt det jag skrev är säkert väldigt osammanhängande och konstig och det är inte hela historien, men jag har ingen aning om vad jag ska göra. 

Panikslagen

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det är inget osammanhängande eller konstigt i det du skriver. Jag tycker absolut att du ska söka hjälp.

Gärna på något ställe där de vet en del om cannabis och effekterna. Jag tror närmaste ungdomsmottagning är ett bra ställe.

Men BUP eller en vanlig vårdcentral går också bra för du behöver läkarundersökas utifrån de stora (och allvarliga tycker jag) problem du nu har fått.

Hur de ställer sig till om dina föräldrar ska informeras vet inte jag. Du kan pröva ringa dem anonymt och fråga. Du är ju snart 18 år och det var relativt länge sedan du rökte.

Men även om de vill informera dina föräldrar så tycker jag nog att du ska tillåta det även om jag läser att du gör vad som helst för att undvika det.

 Du får nu i första hand tänka på din hälsa och försöka skaffa dig den hjälp du behöver. Att du rökt cannabis några gånger ogillar säkert dina föräldrar, men din hälsa är nog det viktigaste både för dem och dig.

Så övervinn dina betänkligheter och sök hjälp. Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta