Prata med föräldrarna är inget alternativ för mig

Hej! Jag har under en ganska lång tid mått väldigt dåligt, (ca ett år). Det blir bara värre & värre & min ångest är outhärdlig, för att dämpa min ångest & alla andra mörka tankar så brukar jag skära mig, jag har även tankar om hur hopplöst livet är, även om jag inte vill dö egentligen. Jag har dålig relation med mina föräldrar och jag har ingen tillit för dem överhuvudtaget (jag har ställt frågor här innan & har alltid fått svaret "prata med dina föräldrar", vilket inte hjälper mig överhuvudtaget eftersom att det inte är ett alternativ för mig). Jag har två vuxna som jag har pratat med om mer eller mindre allt, (inte att jag skär mig, men allt annat). Det är mina tränare, dem betyder verkligen allt för mig. i 6 år har de alltid funnits där för mig. Det känns som att dem förstår mig, det gör ingen annan. Kompisar, lärare & mina föräldrar säger bara att jag inte har något att må dåligt för, jag har alltid vart den positiva populära tjejen med massa kompisar som älskar mig, en familj som älskar mig, ett leende på läpparna & ett "perfekt" liv. Jag har fortfarande alltid ett leende på läpparna, men mina ögon ler inte längre. Det är liksom inte okej för mig att må dåligt. Men jag mår så sjukt dåligt & jag HAR anledningar till det (kan inte skriva det här, allt hade inte fått plats, men det handlar om bla. Mycket Stress, prestationsångest, jobbiga händelser, och mycket press på att vara glad hela tiden & aldrig låta mig visas "svag", vilket leder till att jag aldrig har tillfället att ge utlopp för mina känslor & istället håller inne dem för mig själv). Förra gången jag pratade med mina tränare om detta, så sa dem "vi börjar bli riktigt oroliga för dig, du måste ta hjälp nu!" Då blev jag också orolig dör innan har dem alltid sagt typ "tiden läker alla sår håll ut" dem är inga som oroar sig i onödan. Jag har gjort massa test på internet som jag vet att man inte ska lita på, men något måste dem väll visa? Jag har gjort typ 10 depressions test och alla visar att jag är deprimerad eller har "måttlig depression" , sen har jag fått resultatet att jag är utbränd på andra test samt att jag har generell ångest & panikångest (panikångest är jag säker på att jag har, för det framgår väldigt tydligt). Jag är ganska säker på att jag har minst en diagnos och jag vill ha en diagnos på mina känslor dels för att jag vill ha rätt hjälp, men även för att jag tror att det hade lett till större förståelse för personer i min omgivning. Jag vill inte vända mig till UM för att jag vet att jag inte får rätt hjälp där (har vart där förut) ibland känner jag ingenting, helt tom, då kan jag ligga i min säng & gråta i flera timmar.  

Men jag kommer inte prata med mina föräldrar, jag vet att jag klarar detta själv bara jag får rätt hjälp. Jag blir nästan irriterad att föräldrarna ska lägga sig i allt, detta är mitt liv och mina problem, då måste jag väll ha rätt att lösa dem själv? Jag hade sökt hjälp för längesen ifall det inte hade betytt att mina föräldrar skulle behöva veta, så i mitt fall så leder det bara till negativa saker alltså att jag inte söker hjälp, vilket jag verkligen behöver göra. Vad ska jag göra? Detta har pågått för länge för att det ska gå över av sig självt. Jag vill gå till något ställe där jag kan få en eventuell diagnos, UTAN att mina föräldrar ska bli inblandade, för dem har inte med detta och göra. Jag blir upprörd bara genom att skriva detta, jag känner att jag måste få bestämma detta själv för att jag är tillräckligt mogen för att fatta dem besluten utan att någon säger till hur det ska vara. hoppas ni kan hjälpa mig, för jag behöver det!

Josefina

BUP svarar:

Hej Josefina,

Jättetråkigt att höra att du inte haft användning för våra tidigare svar. Men det är bra att du kunnat prata med och fått stöd av dina tränare. Dom vet att du mår väldigt dåligt samtidigt som du visar dig så positiv och stark.

Du skriver om företeelser (stress, jobbiga händelser mm) som ofta leder till såna svårigheter som du har. Du är uppenbarligen en begåvad tjej och därtill lyckligt lottad vad gäller familj och förutsättningar. Då får man lätt höga förväntningar från andra på sig, och man ställer stora krav på sig själv. Du känner att du inte får visa dig svag utan måste vara glad hela tiden. Varför det? Är det inte mänskligt att reagera, bli ledsen, besviken, arg, kränkt osv när svåra händelser inträffar?

Eftersom du visar upp att du har ett perfekt liv så tycker folk runtom dig förstås att du inte har något att må dåligt för. Och du i din tur känner pressen att inte visa dina känslor utan håller dom inne. Det har blivit en ond cirkel. Bara du kan bryta den. Om du ska få rätt hjälp behöver du visa någonstans att du behöver hjälp.

Du skriver att familjen älskar dig, finns det då några nära dig som skulle kunna vara till hjälp i kontakten med föräldrarna? Det verkar som att dina föräldrar har goda anledningar att vara stolta över dig. Och visst kan de bli förskräckta över att få veta att du mår dåligt och reagera på olika sätt just då. Men när det lagt sig gör föräldrar vanligen allt för att hjälpa till. Föräldrar kan förebrå sig att de inte har förstått, är du orolig för det? Är det viktigt att vara den perfekta glada dottern?

När jag läser ditt brev så tror jag att en stor svårighet för dig är just att erkänna  att det finns sådant som du inte klarar av. Kan det vara dina svårigheter som också utgör själva hindret att prata med föräldrarna och söka hjälp? Det skulle kunna vara ett första och ett mycket viktigt steg för att göra en förändring. Det steget kan bara du ta. På Tjejzonen skulle du kunna prova att chatta om dina svårigheter utan att samtidigt visa upp ett perfekt liv.

Jag måste göra dig besviken, mitt svar blir inte annorlunda än vad du fått tidigare. Lagstiftningen  är entydig: det är vårdgivares skyldighet att kontakta vårdnadshavare om det finns fara för skador på barnet eller andra. Vårdgivare är sådana instanser som t.ex. ungdomsmottagningen, BUP, vårdcentralen. Om du ska kunna få sådan hjälp som du känner att du behöver så behöver dina föräldrar vara informerade. De måste inte vara inblandade i själva behandlingen men de behöver veta om dina svårigheter så de kan underlätta kontakterna med behandlaren. Ni kan tillsammans med behandlaren redan från början dra upp riktlinjerna och komma överens om ramarna för deltagandet. Och  det är förutsättningen för att du ska kunna få professionell och adekvat hjälp.  Jag tror att du är mogen nog att förstå detta.

Du kan själv ta kontakt med BUP-mottagningen där du bor. Du har rätt till ett eller två samtal med en behandlare utan dina föräldrar. Och en av frågorna som ni behöver prata om är just hur du skulle kunna göra med föräldrarna.

Hoppas du kan övervinna dina svårigheter att bryta ”det perfekta livet” och ta emot sådan hjälp som du behöver. Ett varmt lycka till med det!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta