Förvirrad och ledsen

Hej. Jag är 13 år gammal och jag känner mig förvirrad och ledsen mest hela tiden. Under ca 3 år så har jag känt mig såhär. Jag har läst lite på internet om depression och paranoia och tagit några internet-tester. Jag vet att ingen av dem som gjorde testerna var psykologer eller läkare och att man inte ska lita på sådant. Jag vet att man inte ska lita på det och det gör jag inte, för jag litar inte på något längre. Det känns jämt som att jag inte kan lita på mina vänner och min familj eller något runtomkring mig längre. Men jag har funderat och det känns som att jag behöver prata med någon om detta eftersom att det gör så ont att hålla allt inne. Jag vill boka tid på BUP, men på hemsidan så står det att det är för problem som är svårare än andra. Jag vet inte hur stort eller litet mitt problem är och jag blir så ledsen för att jag inte vet och inte förstår och jag vill inte prata med mina föräldrar om det.

Det började som sagt för ca 3 år sedan, då jag gick på min gamla skola. Jag hade inte många vänner där som jag kunde lita på mer än min bästa och ända vän. Den sommaren så bytte nästan alla i min klass till andra skolor, det gjorde jag också. Det kändes bra att byta skola med min bästa vän. Hon var mycket bättre på att kommunicera och socialisera än mig från början och hela klassen älskade henne direkt, jag måste medge att jag blev lite avundsjuk. Jag hade några vänner som delade samma intresse som jag (spela dator), men jag pratade aldrig mycket med dem när jag var med dem för att jag var så rädd för att säga något fel och inte passa in. Jag blev aldrig mobbad eller något liknande, men jag kände mig så ensam för att det kändes som att det bara var jag i hela världen som kände (och känner) så. Som att ingen var som mig, jag ville så gärna prata med någon som kände som mig. Det spelade nästan ingen roll om jag bara såg den personen, men det hjälper inte att någon bara säger att det finns tusentals människor som känner samma sak, för om jag aldrig träffar en så spelar det ju ingen roll. Jag är ju precis lika ensam iallafall.

Men jag fortsatte att le, för att jag trodde att det bara var en fas. Puberteten, eller något, men det slutade aldrig. Jag har alltid varit extremt mörkrädd, det blev så dåligt att jag fick panikattacker under middagarna för att jag var s rädd att vara uppe sist, helt ensam i mörkret. Jag kan fortfarande inte sova, men det är för att varje gång jag försöker så börjar mitt hjärta slå jättefort och jag börjas svettas. Jag fick massor med humör-svägningar och det var då som jag började dra mig tillbaka och vara mer själv.

Jag och min bästa vän var ofta med en vän som jag kan kalla för M. Jag förstår varför vi alltid var så intresserade av att vara med henne, hon var väldigt rolig och smart, hon gjorde alltid en själv en del av hennes berättelser och konversationer. Men hon var ingen bra vän, för hon ljög hela tiden. Kanske inte om stora saker, säger många, men det förstörde mi tillit helt. Jag litar inte på någon längre för jag är så himla paranoid. Men det värsta var att hon bara var med en i ca 2-5 dagar, låtsades vara min bästa vän. Jag berättade allt för henne, sedan så slängde hon bort mig helt och ignorerade mig helt. Hon kunde göra det, dog, för alla behövde vara med henne så mycket att man kom tillbaka när hon hade lust att prata med en igen. Jag började känna mig väldigt ensam när min bästa vän och M började vara med varandra väldigt mycket. De märkte inte ens när det sprang iväg utan mig. Jag log och skrattade, men jag dog på insidan. Numera orkra jag inte göra någonting och jag känner mig deprimerad.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt mejl med många viktiga detaljer och kloka tankar. Så bra att du inte tar de olika internet-tester som du har fyllt i på allvar. De är ju inte vetenskapligt underbyggda och man kan aldrig komma fram till en diagnos utifrån sådana tester.

Men faktum är att du känner dig nedstämd och du har också blivit besviken som gör att du inte vågar lita på andra i din omgivning.

Nu vet jag inte varför du inte vågar lita på dina föräldrar - varför du inte vill tala med dem. Tror inte du att de skulle förstå dig? Ibland är det så att föräldrarna bättre förstår sina barn än vad barnen tror.

Men du kan ha dina skäl att sakna tillit till dem. Tänk efter - du kanske kommer fram till att det är värt att pröva att tala med mamma eller pappa om dina bekymmer med dina kompisar och om din nedstämdhet, till och med om din mörkrädsla. 

Ja, det händer att man blir lurad av en till synes trevlig kompis som sedan visar sig vara en svikare. Att man efter en sådan erfarenhet blir mer försiktig är en läxa som vi behöver lära oss. 

Om du inte tycker att dina föräldrar kan vara tillräcklig hjälp för dig rekommenderar jag att du vänder dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. De har stor erfarenhet av att möta ungdomar med vitt skilda problem.
Där kan du få hjälp med att titta lite närmare på dina problem. Vad som är svårast, hur du kan hantera det och huvudsakligen hur du kan förstå dig själv.

Även dina svårigheter med att somna i mörker är viktigt att diskutera. Ingen tvekan om att du behöver en vuxen som hjälper dig att skingra din förvirring och därigenom lindra din ledsenhet.

Var modig och ta tag i detta nu, du kommer att må bättre av det.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta