Har inget hopp om er inom BUP eller om livet, jag får ingen hjälp

Jag vill ta livet av mig.

Det har varit så förut, men nu är det så igen. Jag tänker inte dra upp det här som jag redan berättat för BUP så många gånger, allt som beskriver hur jag mår och varför. Jag vill inte längre för det spelar ingen roll hur mycket man öppnar sig, ni kan verkligen inte det här med ungdomar. Ni borde ta bort U:et i ert namn för barn klarar ni säkert inte av, men när ni skickar hem ungdom efter ungdom från både öppenvård och slutenvård som berättar för er att OM ni skickar hem mig så KOMMER jag att försöka ta mitt liv igen. Ni har nog inte varit här, på botten av brunnen som egentligen aldrig har ett slut. Jag tror inte det för då skulle ni inte agera som ni gör. Jag vet hur det är och för att ta ett exempel så kan vi kolla på en händelse från när jag var inlagd på er slutenvård. En kille där berättade för mig att han tänkte ta sitt liv, att han hade en kniv inne på rummet och att han skulle dö om ni skickade (verkligen tryckte ut genom dörren, för det var så det var, "vi har inga sängplatser så du får åka hem om du lovar att inte skada dig" - yeah right) honom på permission. Efter att jag gjort allt jag kan, lagt ner min själ och min tid och mitt hjärta i att få honom att berätta för personalen så att de skulle förstå allvaret, så gick han med på att berätta för min skull. Och jag hörde när han gjorde det. Kniven hade han kvar samma kväll. Permission åkte han på tidigt dagen efter. Och tillbaka kom han med några ärr på kroppen men ett stort jävla psykologiskt ärr som aldrig kommer att försvinna.

Ibland vill man bara ta en paus. Det är så psykiskt dränerande att vara hemma när allt man kan tänka på hela tiden är hur man kan dö på det mest obehagliga sättet. Man vill bort, inte på semester men bort från sig själv och det helvete som man bär på inne i huvudet. Och när man väl känner sig redo att åka hem så vill man göra det självmant, inte för att det inte finns några sängplatser till de som "bara kanske kommer begå självmord". Väl hemma vill man ha stöd. Man vill ha någon att prata med. Man vill gå dit MINST en gång i veckan, inte varannan vecka som blir till var tredje och alla samtal slutar med "jag vill ta livet av mig/jag håller på att svälter mig/jag är så ledsen att jag är rädd för mig själv och vad jag kommer att ta mig till" och att man får till svar "okej, men, vi pratar om det här nästa gång, vi ses om en månad!".

Det är ingen jävla mening att betala skattepengar, och särskilt inte till er. Ni ger bara ungdomar falskt hopp att faktiskt kunna må bättre, men när de väl får se insidan av er så ser dom vad jag och många andra har sett. Att ni INTE bryr er. Och det är ingen mening att säga "vad tråkigt att du känner såhär, men vi gör vårt bästa" för om du, just du som läser det här gör ditt bästa, så är du också den enda, och då är de ungdomar som fått träffa dig dom lyckligaste på jorden. För jag har pratat med många, och jag har läst många brev här, och alla säger samma sak. "Vart finns den hjälp jag så desperat behöver?".

Jag har gett upp. Fullständigt. Jag har inget hopp överhuvudtaget om er eller om livet. För det finns inget liv efter det här, vem kan älska en som gjort det som jag gjort, som stått på broar och stirrat ner, sakta klivit upp på staketet tills polisen kom. Skurit sig djupare och djupare med önskan om att träffa en ådra. Svalt sig själv tills hon var dagar från att dö. Vem kan älska mig om jag aldrig kommer att göra det?

Det finns inget mer för mig här på jorden, här i livet. Allt är slut. Och istället för att vänta på att dö så kan jag lika gärna avsluta detta själv, en gång för alla.

En i mängden

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev. Ditt brev är väldigt viktigt och jag blir ledsen och bekymrad över det du berättar. Du beskriver en vård som inte fungerar och där du inte fått den hjälp som du behöver, och inte heller andra som du träffat.

Jag håller med dig om att du skulle behöva träffa en behandlare minst en gång i veckan eftersom det som du beskriver är så allvarligt. Varför det inte är så för dig kan jag inte svara på. Kanske att du tycker att frågan om du bett om att få tider en gång i veckan är dum, men jag frågar ändå. Är det möjligt för dig att ta upp den frågan igen? För som sagt jag tycker verkligen att du skulle behöva det. Jag förstår att du känner dig sviken och felbehandlad och att det då inte är så lätt att vara besvärlig och stå på sig med det man behöver, men jag undrar ändå, är det möjligt för dig?

Jag tror också att det finns flera som kan älska dig, Alla människor har både goda och dåliga sidor inom sig, och man behöver acceptera alla sina sidor. När jag läser ditt brev ser jag en person som bryr sig om andra, som är omtänksam och klok men har svårt att se det själv. Det skulle du behöva hjälp med. När man har det så tungt som du så är det svårt att se några som helst ljusglimtar, men trots det så vet jag att de finns där. 

Jag har träffat flera ungdomar som har varit där du är och som hittat tillbaka till det som är meningsfullt i livet. Jag förstår att det är svårt för dig att tro på nu, men trots det så vet jag att det är möjligt.

Du är med rätta besviken på BUP, jag vill förmedla några andra möjligheter till dig som finns på nätet. Dels är det www.tjejzonen.se , där finns det en anonym chatt som är öppen flera dagar i veckan. De har olika former av stödverksamhet som jag tror att du kan vara hjälpt av. De som jobbar där är vanliga tjejer, en del kan ha haft egna svårigheter andra inte. En annan bra sida där du kan få stöd är självmordsupplysningen,  där finns en chatt som är öppen vardagskvällar mellan 19 - 20.

Även om det är tungt och känns hopplöst nu finns det hjälp att få!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta