Har extremt svårt att uttrycka mig

Jag behöver hjälp. Under flera år (kanske 4-5) har jag varit deprimerad och känner mig som en halv person, jag kan ibland tappa greppet om allting och bryta ner totalt (skrika skaka okontrolerbart mm) (tror det är panikångest) Mina föräldrar skilde sig ett antal år sedan och problem hemma har nog påverkat mig en hel del. Jag går redan på bup och har samtal där, dock inte många eftersom jag snart fyller 18. Och jag kan inte få antideprimerande läkemedel eftersom min pappa har ringt och sagt till dem att han inte vill att jag ska ha det, men sedan vägrar han att prata med läkaren där om vad det egentligen innebär. (jag bor för övrigt inte hos honom) Jag tycker inte att samtalen hjälper särskilt mycket eftersom jag har exrem svårt att uttrycka mig muntligen (eller överhuvudtaget) om allting som har hänt och händer och hur jobbigt allting egentligen är, jag tror inte psykologen inser hur allvarlig min situation är eftersom jag inte kan förklara det och jag kan inte berätta för någon annan heller för jag vet inte hur. Jag är alltså bra på att förtrycka saker och låtsas att allting är bra, t.o.m för mig själv, och därför kan jag uppleva att det inte är jobbigt, om jag fokuserar väldigt mycket på något annat (skolan.) men som sagt mår jag ändå inte bra, känner mig oftast tom och motivationslös och trött har också sömnproblem) och känner att jag inte får någon hjälp, även fast jag behöver det, verkligen. Samt att det känns som att alla andra får hjälp med deras svårigheter, men inte jag (antagligen då eftersom jag förtrycker mina och låtsas att de inte finns och inte kan bertta och då är det väl inte konstigt om folk tror att jag mår bra / endast är lätt deprimerad/ sömnbristande). Men jag behöver hjälp för jag skadar bara människor i min omgivning som blir ledsna över att jag inte kan ta mig samman. Och ja vet inte vad som kan hjälpa men ingenting verkar göra det (jag gick i psychoterapi i ett år innan) jag vet inte heller hur jag ska be om hjälp eftersom jag inte kan förklara på ett vettigt sätt vad som är fel (vilket kanske märks i min fråga). För övrigt hade jag ett självskadebeteende förut, känns som att det är topen på isberge bara så dbt osv känns inte som att det kommer hjälpa (klarar mig helt utan att självskada, det var väl egentligen mer "ett rop på hjälp" (som jag känner att jag inte fick).

Var borde jag vända mig, vad kan bup göra (som sagt behöver jag hjälp för jag klarar inte av att leva såhär längre och det gör inga andra, dvs dem som ändå är kvar i min familj, heller) och hur ska jag göra för att kunna berätta/veta vad som är fel?

en som har mått dåligt väldigt länge men är trött på det nu

BUP svarar:

Hej.

Tack för ditt brev där du på ett fint sätt beskriver din  inre smärta. Det är lätt att förstå att du bär på ett stort lidande.

Att ha svårt att uttrycka sina tankar, känslor och behov är vanligt, särskilt när man sitter hos psykologen och förväntas "berätta allt", som på beställning. Det är inte alltid så lätt helt enkelt.

Jag tror det är viktigt att behandlaren gör allt för att underlätta för sin patient genom att t ex ställa många frågor, åtminstone till en början. Jag vet inte hur det var för dig när du gick i terapi, eller hur det är nu, men det vore nog bra om du kunde förmedla detta till din psykolog som du träffar. Skulle det vara möjligt tror du?

Jag tänker att det vore bra om hen fick höra att du verkligen behöver hjälp, men att du har svårt att berätta så där rakt upp och ned.  Ett sätt är att skriva ned vad du vill förmedla i ett brev och ge till din behandlare, eller varför inte ta med det brev som du skrivit till oss?

Det finns också andra möjligheter att arbeta med sina känslor och tankar än att bara prata. T ex musik eller bildterapi. Det skulle kanske vara något för dig?

Du skriver att du snart fyller 18 år. Det innebär att du snart inte längre hör till BUP. Jag tänker att det är extra viktigt att din behandlare på BUP får veta att du verkligen har stora behov av stöd och hjälp  så att hen kan hjälpa dig till en kontakt hos "Unga Vuxna" eller en vuxenpsykiatrisk mottagning. Risken om du inte får hjälp med detta kan kanske bli att det går ytterligare år, eftersom du lätt "låtsas att allt är bra" och kanske har svårt att själv söka hjälp. Jag menar inte att du inte skulle kunna, men att du möjligen återigen sopar dina problem under mattan av rädsla att vara till besvär eller såra andra. 

När du blir 18 år får du för övrigt själv besluta om du vill ha medicin eller inte.

Jag tycker du är viktig och jag skulle önska att du kunde känna det också och ge dig själv chansen att må bra. 

Vi på BUP har tyvärr ingen chatt, men det finns det andra som har. Det är kanske något för dig? Kolla in Tjejzonen!

Var rädd om dig.