Allt är uppgivet och trist

Hej jag är en kille på 17 år går inte gymnasiet gick ur grundskolan med godkänt i alla ämnen förutom matte,engelska,NO, började alltså aldrig ens gymnasiet och nu har jag gått hemma i 1 år, och allt är uppgivet, har kompisar men är aldrig med en enda kompis senast jag var med en kompis är nog ca 8 månadersedan. och det jag är räddast för är att aldrig få ett jobb att aldrig få någonting. att bara bo hemma och det tänker jag aldrig låta hända, jag har otroligt läskiga förbjudna tankar om att bli små kriminell och göra saker för o få inkomst senare och även göra något nu för att få stark uppmärksamhet. det enda jag gör på dagarna är att gå till gymmet. har ingenting annat INGET, och det är jävligt uppgivet och trist. är man utanför samhället som jag är så är det lätt att man börjar tänka  i dessa banor vilket är hemskt men har kollat runt väldigt mycket på hur det är osv. och jag ser hur jag gör min mamma ledsen hela tiden. mår otroligt dåligt. men skulle jag göra något dumt, så är det för att få uppmärksamt och kanske hamna hos polisen. då kanske folk skulle reagera och tänka oj han mår inte bra varför har vi inte fattat detta ännu bättre. dessutom har jag grov ångest och lite socialfobi..vad ska jag ta mig till? känner mig så jävla utanför. har alltså inget LIV överhuvudtaget..

anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tänker att du i första hand ska försöka få hjälp för din ångest och din fobi. Båda tillstånden kan vara väldigt hindrande för att komma ur den situation du beskriver. Du beskriver att du är väldigt ensam och inte träffat dina kompisar på 8 månader. Det är inte konstigt att du känner dig utanför.

Du märker att din mamma blir ledsen. Jag undrar om inte också du är ledsen och nedstämd? Och vad är det egentligen som har hänt dig som gör att livet känns så hopplöst och trist? Vad är det som gör att du känner att det inte finns någon som du kan söka stöd och tröst hos? 

Jag tror att du måste samla lite mod och kraft och börja berätta om hur dåligt du mår. För hur gärna vi vill att människor ska förstå och se oss när vi mår som sämst, så fungerar det inte alltid så.
Det är inte alltid man ser att någon annan lider och kämpar.

Att "erkänna" att man har problem är inte ett tecken på svaghet, tvärtom. Jag tycker du har varit otroligt modig som skriver till oss. Finns det mod kvar att ta ett steg till? 

Du är 17 år, snart vuxen och det innebär att du kan söka stöd på egen hand. 
För att få hjälp för din rädsla och din ångest kan du ta kontakt med BUP där du bor eller en ungdomsmottagning. 
Att bara få prata med en klok och inkännande medmänniska brukar innebära en stor lättnad för många och är egentligen vägen till förändring.

Du skriver om olika sätt du fantiserar och tänker på för att få uppmärksamhet. Jag undrar om det inte finns en del  ilska i dina fantasier. Att du är arg över att du är så ensam och utanför.
Samtidigt är det svårt att rikta den ilskan. Finns det någon eller några i din närhet som du tycker borde förstå hur dåligt du mår men inte hjälper dig?.

Jag tror att du måste ge dig till känna. Träffa andra, både kompisar och andra som kan hjälpa dig. Det verkar också du vilja, men du vet inte riktigt hur du ska göra och vad som hindrar dig.

Att ta itu med din fobi och ångest tror jag kan underlätta för dig att ta kontakt och vara mer aktiv i ditt sökande på uppmärksamhet och bekräftelse.
Om din fobi hindrar dig ta kontakt med kompisar kanske du kan ha glädje av att chatta anonymt på Killlfrågor om din situation.

Lycka till! 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta