En väldigt svår uppväxt

Jag har haft en väldigt svår uppväxt med droger, fattigdom, mordförsök, fängelser självmord, hemlös m.mktm. Jag har rökt cannabis många gånger o 2 gånger Spice, olika piller. Jag har alltid haft inte svårt men jobbigt i skolan, har aldrig haft hög frånvaro, tycker det är jobbigt att umgås med folk & andra vuxna & lärare som är så olika dom människor jag i vanliga fall möter, hatar klassresor. Varför kan inte jag slappna av som alla andra, ha en bästa vän som vet allt om en och som man kan komma hem till mitt i natten & berätta allt för. Jag pallar inte ens va social på snap/kik. Jag är 16 år och kan inte sova borta hos nån annan, eller åka på semester med nån kompis, tälta, kan inte ens däcka på fyllan hur full jag än är.. Jag har alltid varit lite för mig själv, inte förtjust i folkmassor eller folk generellt då jag känner mig mkt äldre än dom flesta, såna i min ålder deras problem är att deras typ pojkvän strulat med nån annan, mina problem e typ vet inte om min pappa överlever natten, vart ska jag få pengar ifrån, hur länge ska den sitta inne osv. DET ÄR INTE DET ATT jag har social fobi, mer att jag vill hålla mig på avstånd, liksom observera, men ändå va i närheten & att mina vänner ska tänka på mig, ringa o fråga vad jag gör osv. Jag tycker om att träffa mina vänner o hänga med dom, men det är inga nära vänner & vi hänger mest pga gemensama intressen.

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, igentligen vill jag inte göra någonting, bara ströva runt & ta dagarna som dom kommer. Inte ha nåt jävla jobb & familj & villa. Jag vill inte bli nå äcklig pundare, men när jag puffar är det ända gången jag kan slappna av, så jag ska försöka hålla det rimligt, det är min ide. Vet att det låter trashigt men vad ska jag annars göra. Jag sommarjobbade en gång 3v, det var väldigt jobbigt, så jobbigt att jag beslutade mig för att jag hellre lever på soc hela mitt liv, jag har ändå aldrig haft några pengar så varför skulle jag behöva det? 

Jag har aldrig blivit diagnotiserad med nåt, har haft många psykologer, då jag hatar att öppna o lita på nån för jag blivit sviken av soc & poliser förut. Men jag tror int jag har nå diagnos iaf, fast nåt fel är det på mig, annars skulle jag kunna umgås & få bra kompisar, njuta av att umgås med folk osv. När jag väl är i skolan o går på en lektion sitter jag längst bort och drömmer mig bort ut genom fönstret etc.

Jag vet inte riktigt vad det är för svar jag söker, undrar bara om det är normalt att känna såhär. Jag är inte ledsen, känner mig bara väldigt annorlunda & ensam. 

Höres.

Min signatur

BUP svarar:

Hej! 

Du beskriver mycket svåra saker som hänt under din uppväxt. Och att du fortsatt har mycket svåra saker att hantera. Att exempelvis oroa sig för huruvida en förälder ska överleva natten är ingen liten sak. Att du mår och hanterar saker som du beskriver låter inte ett dugg konstigt under omständigheterna. Det är väldigt tuffa omständigheter att fungera under. Sådana omständigheter som du beskriver blir som en ständig stress för kroppen att hantera. Det är vanligt att man känner sig både avstängd och upptagen med att tänka på annat och att det är svårt att känna sig avslappnad. Det är inte konstigt. 

Många i din ålder funderar på framtiden. Det hör ju till åldern med gymnasieval, att vuxenlivet närmar sig och liknande. Jag förstår din önskan om att känna närhet i relationer och om att ha en fungerande vardag i framtiden. Sådana önskningar är jätteviktiga. Även om din uppväxt såklart påverkar dig, så betyder inte det att du inte kan ha en fungerande framtid. Som ung är man på många sätt beroende av andra, man påverkas av de val som ens föräldrar gör och omständigheter i familjen. När du blir vuxen kommer du att ha med dig dina erfarenheterna, men du kommer även ha en större möjlighet att göra egna val och minska den negativa stressen från andra. Utifrån ditt brev ser jag dig som en stark person med många resurser och förmågor trots de tuffa omständigheterna, eller kanske på grund av. De kommer du kunna bygga vidare på. Jag förstår att dina erfarenheter har givit dig en mognad som jämnåriga kan ha svårt att matcha. 

Att röka cannabis kan upplevas som en form av självmedicinering, precis som du skriver kan det kännas som en hjälp att slappna av. Det är emellertid inte ofarligt och sammankopplat med andra måenderisker. Jag hoppas att du inte tolkar detta som moraliserande utan att jag ser till risker som kommer med droger. Risker som varken du eller någon annan ska utsättas för. Det finns hjälp för att hitta andra sätt att hitta avkoppling och hantera den stress du har i ditt liv. I Stockholm finns särskilda mottagningar kallade Maria ungdom när det gäller psykisk ohälsa och drogbruk. Kanske känner du till dessa. Jag vet inte var du bor, men kolla med landstinget och kommunen där du bor vad de erbjuder.

Kanske kan en grupp där jämnåriga med liknande erfarenheter träffas och pratar kännas givande. Jag skulle önska att du hittar ett sammanhang där du känner att det finns vuxna som du kan lita på och där det går att prata om vad som rör sig i ditt innersta. Så att du kan få stöd i att hur du kan hantera allt som hänt och hitta positiva vägar för framtiden. Ta hand om dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta