Jag drar mig undan, är det normalt?

Jag har i flera månader varit ledsen, vet inte riktigt varför, visst har jag varit med om en hel del i mitt liv. Jag klarar av skolan med fina vitsord men med alla uppgifter har jag svårt att komma igång. Jag orkar egentligen inte med skolan men jag "måste" få bra vitsord enligt mig själv eftersom jag är rädd för vad konsekvenserna blir. Jag gråter ibland så fort jag är ensam och jag hatar precis allt med mig själv, tror också alla tycker det värsta om mig. Då jag sover vaknar jag enkelt och helst skulle jag sova på dagarna. Jag vill inte umgås med andra eftersom jag inte vill vara till besvär men jag vill inte heller vara ensam eftersom det är då jag börjar tänka på hur dålig jag är osv. Så för det mesta drar jag mig undan och sitter ensam. Varför kan det vara att jag gör som jag gör? Är detta normalt? Kan man behöva hjälp för att komma ur det? Bryr mig inte heller längre om hur miljön omkring mig ser ut..

Hjälp!

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev! 

Du beskriver väldigt fint hur livet är för dig och hur, som jag tror, det kan vara för många. På det sättet skulle jag kunna säga att det är normalt. I iallafall är det inte ovanligt.Men det betyder inte att jag tycker att du skall behöva ha det som du har det. Det låter ensamt och sorgligt.

Du både vill och vill inte vara ensam säger du. Jag får också en känsla av att du har väldigt höga krav på dig själv, i skolan framför allt. Kommer de kraven enbart från dig själv, eller ställs det också yttre krav på dig att vara duktig? Och kanske ställer du höga krav på dig själv också när det gäller att umgås med andra? Varför tror du att du är till besvär?  

Jag undrar hur det brukade vara innan du blev så här ledsen? Hur såg livet ut för dig då? Och är det något särskilt som har hänt som du tror kan hänga ihop med att du nu är så tillbakadragen och olycklig? Sådant kan vara nyttigt och bra att fundera kring. Men inte ensam. Man behöver stöd från någon. En kompis, förälder, mentor, kurator eller liknande.

Är det någon som reagerat på att du verkar "låg", dina föräldrar, syskon eller klasskompisar? Någon som har frågat hur du mår? Och vad svarar du i så fall?

 Mer än när jag var ung, verkar det vara viktigt för dagens unga att vara väldigt sociala. Det verkar finnas en massa egenskaper som man måste inneha för att passa in, t ex vara väldigt utåtriktad, glad, kunna ta för sig och så vidare. Är man kanske mer en tystlåten, eftertänksam, lite blyg person så  kan det anses knepigt. Jag vet inte om du känner igen dig i det jag skriver alls, kanske är jag helt ute och "cyklar"? 

 Jag tycker det är viktigt att du lyssnar på kroppens inre och yttre signaler. Många vuxna gör inte det och de kan då, som man ibland hör, "gå in i väggen". Det vill jag inte att du gör. 

Skulle du kunna tänka dig att tala mer om ditt liv och dina känslor och tankar med någon? Jag tror det skulle kunna vara till hjälp för dig. Det kan vara väldigt bra att resonera med någon annan än den egna, inre rösten, som ju har en tendens att vara väldigt kritisk mot en, eller hur?

Om du drar dig för att berätta för dem som finns i din närhet så kanske Tjejzonen kunna vara något för dig. De skulle aldrig döma dig, eller tycka att du är till besvär, jag lovar. Du kan väl ge dem en chans? Du är självklart välkommen att ringa oss på BUP också.

Ge dig själv en chans att må bättre. Det är snart sommar och du förtjänar att få vila och njuta av den.

Kram!