Mår hemskt, men vågar inte berätta

Snälla, hjälp mig, jag mår verkligen helt hemskt. Jag vet inte ens när detta började, jag fick kontakt med en kille (som jag inte har kontakt med längre) och han ansåg att jag inte dög som jag var, sedan dess har jag mått dåligt, tror jag. Kanske före det också, jag minns inte. Jag fyller tretton i år, och vet inte hur jag ska orka med ens ett år till. Jag har försökt begå självmord tidigare, hoppat ifrån en hög höjd, tagit sömnpiller och liknande. Jag har anorexia, depression och en väldigt svag motståndskraft. Varje gång jag går ut på en balkong så går en snabb tanke igenom mitt huvud, vågar jag hoppa, ska jag hoppa och bara låta allt ta slut? Min mamma och jag bråkar verkligen VARJE dag, hon har sagt att jag borde leva som ett gatubarn eftersom ingen borde behöva vara tvungen att ha en dotter som mig. Mina systrar kallar mig för fet, ful, elak, äcklig. Tretimmars-sömn börjar kännas som mycket sömn för mig nu, flera nätter sover jag inte överhuvudtaget, jag har sömnproblem. Jag ser mig själv som en fet jävel, och äter inte. Jag kan inte, vill inte, jag spyr upp maten. Nu har jag fått en pojkvän, vi har varit ihop i cirka en vecka, han vet om en liten, minimal del av detta. Jag vågar inte berätta allt, men helt ärligt så verkar det som att han inte bryr sig. Kanske han gör det, men han vågar inte prata med mig om det överhuvudtaget. Jag mår hemskt, behöver hjälp.

Stella.

BUP svarar:

Hej Stella och tack för ditt brev.

Det låter verkligen som du har det superjobbigt och jag tycker det är bra att du skriver hit.

Du berättar om många olika slags bekymmer och om jag skulle försöka mig på att svara på allt så skulle bli ett väldigt långt svar.

Det jag tycker att du måste göra är att berätta för någon vuxen. Jag föreställer mig att du redan har kontakt med BUP redan utifrån de svårigheter du beskriver, kanske också socialtjänsten.

Jag tycker att du skall ta med dig det här brevet och visa det för en vuxen som du litar på. Det är ett bra brev där du beskriver många svåra händelser som drabbat dig. En klok och snäll vuxen behöver gå igenom alla jobbiga saker som pågår i ditt liv och försöka sortera i dem. Var skall man börja? Vad känns viktigast att ta tag i först? Det blir nog svårt att göra allt på en gång, utan jag tror ni skall börja med en eller två saker, t ex mat och sömn. Det är allmänt känt att om man sover och äter bra så mår man också bättre i själen (och i kroppen).

När man är 12 år behöver man fortfarande mycket stöd från sina föräldrar eller andra vuxna. Man kan inte klara allt själv. Fundera på vem som skulle kunna vara till bäst stöd för dig just nu och samla lite mod. Det lönar sig att berätta.

Var rädd om dig!