Nu mår jag sämre än någonsin

Hej. Jag har under hela mitt liv mått dåligt i princip. När jag var mindre insjuknade min syster i hjärnblödning, jag blev utfryst, min pappa behandlade mig illa och mina föräldrar bråkade. När jag sedan började i 5an på en ny skola fick jag vänner som jag har än idag. Men när jag började i högstadiet kom prestationsångesten. Jag har mått så himla dåligt över betygen. Får jag inte A är det som jordens undergång och jag kan ligga och gråta över det i timmar. Har också problem med mat, äter enbart middag och jag hade en stor konflikt med mina vänner hela hösten 2013 för att jag inte åt och dom blev oroliga, och då påverkades även skolgången då jag inte ville befinna mig där när jag var ensam hela tiden. Och jag har i över två år haft ett självdestruktiv beteende, jag skär mig själv periodvis. Men nu mår jag verkligen sämre än någonsin. Jag går hos BUP på utredning för asperger/autism vilket jag inte alls känner mig bekväm med och jag är nedstämd större delen av dagen. Gråter varje dag och har väldigt mycket självmordstankar. Jag har inte orkat vara på alla lektioner heller då jag har suttit i korridoren och gråtit istället, och det är omöjligt för mig att vara trevlig hemma. Så fort min mamma försöker ha en konversation med mig svarar jag drygt eller skriker åt henne, för att jag orkar verkligen inte prata. Och den ända vuxna personen jag litar på är min lärare. Min lärare är den ända jag verkligen kan prata om hur jag verkligen mår. Min mamma vet om mitt mående nu också, då min lärare ringde till henne för ett par dagar sen då jag var i skolan och var så självmordsbenägen att min lärare inte vågade låta mig åka hem själv. Då fick min mamma alltså komma och hämta mig ifrån skolan. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, för jag orkar inte må såhär dåligt. Har ju som sagt mått dåligt större delen av mitt liv, men det har aldrig varit så illa som det är nu. Är inte ens glad över att vi ska resa utomlands, och resa är ändå bland dom få sakerna som jag verkligen älskar att göra. Och jag har svårt att vara glad bland kompisar med, trots att vi skulle ha hur kul som helst så hindrar det inte dom negativa tankarna att ta över mitt huvud. 

anonym

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev! 

Jag tycker att det är bra att din mamma nu vet hur du mår, så att du inte är så ensam med dina svåra känslor. Men det räcker förstås inte att hon vet. Du och hon måste också få hjälp med vad ni kan göra för att du ska må bättre.

Jag undrar om din kontakt på BUP vet om att du har det så här svårt. Om inte behöver de få veta det. Det viktigaste just nu är att du får hjälp med hur du mår. Har du eller din mamma berättat för dem om dina tankar på självmord och att du skär dig själv?

Du verkar ha en förmåga att se hur dina problem hänger ihop. Men det verkar som att det är svårare för dig att få ihop dina känslor och tankar med bilden av hela dig. Jag tror att du har väldigt höga krav på dig själv.

Kanske är det för att du länge burit på känslan av att du inte duger som du är. Jag tror att du behöver hjälp att hitta dit där du kan acceptera dig som den du är. Med eller utan asperger/autism, med eller utan A i alla ämnen och med eller utan den perfekta kroppen.

Jag blir glad när du skriver att dina vänner är oroliga för dig, det måste betyda att de bryr  sig om dig och att du är viktig för dem. Jag tror också att din mamma vill ha en bättre kontakt med dig när hon vill prata med dig. 

Allt det här är saker som jag tror att du behöver hjälp att hantera. Det kan ta tid men jag tror att du och din familj behöver hjälp att hitta till varandra. Det är bra att du har din lärare som du tycker om och som du litar på. Men det räcker inte - du behöver också mer professionell hjälp.

Om du inte redan har berättat för behandlarna på BUP om hur du mår, tycker jag att du ska göra det. Om det är svårt kan du använda dig av ditt brev, där du på ett fint sätt beskriver din situation.

Hoppas att jag kunnat hjälpa dig en bit på vägen.