Funderat länge på att kontakta BUP

Hej.

Jag har länge funderat på att kontakta BUP men har aldrig vågat för jag är osäker på vad folk i min närhet kommer tycka om mig. Måste föräldrarna veta om att man går till BUP? Jag vet inte vart jag ska börja men jag kan haft självskadebeteende sen jag gick i klass 5 utan att någon har fått reda på det. Men på senaste tiden har allting bara blivit värre, jag orkar inte göra någonting längre, vet inte varför jag är ledsen ibland och har fått massa ångest och depression. Har inget självförtroende längre utan jag tröstäter vilket gör att jag mår så otroligt dåligt. Blir sviken av vänner och pojkvänner hela tiden vilket gör att jag inte kan lita på en enda person längre. Orkar inte ens träffa mina kompisar längre utan det enda jag gör när jag kommer hem från skolan är att sitta inne på toaletten, gråta och skära mig själv. Kan inte precis säga att jag har blivit mobbad men blir kränkt varje dag av kompisar och klasskompisar i min skola. Vågar inte ens bli kär längre för varje gång jag blir kär förstör alla i min omgivning mitt förhållande. Har fått mer och mer självmordstankar varje kväll nu men vågar aldrig göra det. Vill verkligen få ett slut på allt detta om jag ska fortsätta orka leva så jag skulle vara väldigt tacksam om jag fick svar på detta. Även om jag får svar på detta kommer jag nog aldrig våga besöka en psykisk mottagning för jag är rädd, rädd för precis allt och alla. 

Ebba

BUP svarar:

Hej Ebba!

På ditt brev förstår jag det som att du varit ledsen sedan flera år tillbaka och inte vågat prata med någon. Men eftersom du skriver hit tror jag också att du längtar efter att få dela dina tankar och känslor med någon.

Du har råkat ut för svek och kränkningar som gjort att du just nu inte vågar försöka, utan stänger in dig. Om du vänder dig till BUP så tror jag att de kommer att föreslå att prata med dina föräldrar också. Ibland kan föräldrar bli helt annorlunda och verkligen hjälpa till om de får en chans att förstå hur plågad man är.

När du berättar så förstår jag att det som känns värst är bristen på människor runt dig som du vågar lita på. Det är en risk man tar att vända sig till någon, men det är också det som är att leva. Det finns de som kommer att förstå vad du talar om. Det finns andra som känt som du.

För mig låter det som att du är någon som tänker mycket och verkligen skulle kunna må mycket bättre av att dela dina tankar med någon. 

Du skulle kunna börja med är att vända dig till Tjejzonen eller Shedo där du kan vara anonym.Tjejzonen har även en chatt om du tycker det är lättare att skriva.

Just när man är rädd och orolig för vad andra ska tänka kan det vara lättare på telefon där man inte behöver se den andra när man berättar.