Måste ha hjälp innan jag ger upp

Depression?

Hej bup, jag är en tjej som är runt 13 år och jag mår dåligt nästan hela tiden. Jag får ofta panikångestattacker, och på kvällarna gråter jag för ingen anledning alls. 

Jag vet inte om jag är deprimerad eller om jag bara mår dåligt för nån anledning jag själv inte vet. Det största problemet är att jag inte kan berätta för mina föräldrar för att jag är rädd att dom inte skulle förstå, eller skulle överreagera. 

Jag har känt mig så här i runt 2 år nu, och jag orkar verkligen inte med det här längre, jag måste ha hjälp innan jag ger upp. 

Så en fråga jag har är, måste jag ta med mina föräldrar om jag ska ha ett möte med nån av er, och om det nu är depression måste mina föräldrar få veta? 

~E

BUP svarar:

Hej ~E!

Tack för ditt brev. Vad bra att du skriver till oss, det är första steget! Du har mått dåligt så länge nu, så ska det inte behöva vara tycker jag.

Att känna sig nedstämd och ledsen i perioder är vanligt när man är i din ålder. Som du säkert vet så händer det mycket med både kroppen och själen i puberteten. Ena stunden kan man tycka att livet är supertoppen och i nästa kan man brista ut i gråt utan att riktigt förstå varför. Vad jag vill säga med det är att du är inte ensam om att åka känslomässig berg-och-dalbana.

För att klara av en sån här, många gånger, jobbig tid i livet så behöver man stöd, förståelse och tröst. Man behöver prata med någon som orkar lyssna och som kanske själv minns hur det var att vara 13 år. Tro mig, vi som är ganska gamla minns faktiskt det. Även om livet såg annorlunda ut då, på många sätt.

Du är rädd för att dina föräldrar inte skulle förstå hur jobbigt du har det. Eller att de skulle överreagera. Hur då?  Tänker du att de skulle bli ledsna, arga, superoroliga eller helt enkelt inte fatta? Så kan det ju vara, såklart. Det är inte alltid man känner att det är läge att öppna upp och lätta sitt hjärta, ens för mamma eller pappa. Men jag tror att de allra flesta föräldrar vill inget hellre än att deras barn ska må bra och att de ska vända sig till dem om de behöver hjälp. Du skulle till exempel kunna visa dem det här brevet och mitt svar, om det känns lättare?

Har du någon annan du kan prata med, som du känner skulle förstå? Kanske mormor, farfar, en kompis, lärare, eller skolsköterskan?

Tyvärr kan man inte gå på samtal hos BUP utan föräldrarnas vetskap när man är 13 år. De är fortfarande ansvariga för dig. De som kommer till oss ska alltid ges möjlighet att få tala enskilt med en behandlare, det gör vi hela tiden. Och det som sägs mellan patient och behandlare kan i de allra flesta fall stanna mellan dem. Undantagen kan du läsa om här nedanför under "Tystnadsplikt". Så vill du komma till oss på BUP är jag rädd för att du måste be dina föräldrar om hjälp att ringa.

Det finns möjligheter till stöd och hjälp utan att föräldrarna behöver vara med: Hos UMO kan du få samtalsstöd och hos Tjejzonen eller BRIS kan du chatta med kloka och inkännande vuxna. Kanske något av dessa alternativ kan vara ett nästa steg för dig att gå?

Jag hoppas att du fick lite bra tips av mitt svar. Och du, -det kommer att lätta framöver. Det kommer inte alltid vara så här svårt. 

Ge inte upp och var rädd om dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta