Tycker jag är smart nog att ta mig ur den onda cirkeln, men det blir inte så...

hej!

jag ser mig själv som glad och positiv. Alla mina vänner gör det och min familj. Jag vill var den starka tjejen som klarar av allt. Jag har gått igenom saker som vart skit tuffa då Ca 4 av mina förra bästa vänner lämna mig på 4 olika sätt. Men det är något jag inte känner är så jobbigt, visst har det gjort mig mer blyg och försiktig men ingen mer än ökad osäkerhet. Men det finns ett monster utanför allt det, jag är lite överviktig så jag på mina 163 cm väger ca xx och även om jag tränar mycket och vet att vikten inte är det viktiga så mår jag skit, jag behöver inte ens kolla på vågen. Jag kan tänka tillbaka och alltid komma ihåg att jag mått såhär, känt mig osäker och inte tillräckligt bra. Men jag minns första tiden då allt började, jag ville bli smalare och det skulle gå snabbt och vad tänker en liten tjej som  går i 6:an. jo jag ska försöka sluta ät, det måste ju hjälpa. Men som den matälskaren jag är har det alltid vart svårt. Men vad skulle jag göra när detta inte funka, jo jag började äta och sedan spy upp det. Jag hetsåt, till och med även om jag inte spydde upp det sen så kom ångesten. Den som svider så djup där inne..

Jag har kämpat med detta i hemlighet fram och tillbaka i flera år nu, och ett tag mår jag bra och ibland inte alls. Självmords tankar, skärt sig själv och ändå finns det en röst i mit huvud som säger sluta. Jag är smart nog att inte hålla på såhär och vill komma ut ur denna onda cirkel. Men hur ska jag säga till mamma? 

Jag tror att jag har bulimi men hur kan jag vara säker, överdriver jag bara.. 

Jag skulle kunna sitta här och skriva mycket mer som hänt men då skulle jag sitta här en evighet.. men snälla ge mig råd. Vill bara var stark och slippa med all denna skiten. 

för jag mår bra så länge jag inte tänker på detta...

12999

BUP svarar:

Hej 12999!

Du har kämpat i många år på egen hand med saker som låter alldeles för tuffa för att lösa själv. Vad bra att du tog mod och skrev till oss nu när det låter som att du är redo att ta hjälp från andra. För det är klart att du ska göra det! De saker du skriver om är för tunga för att bära på ensam. Det är både klokt och starkt att du tar hjälp!

Många kan känna igen sig i din beskrivning av att det kan kännas bra så länge man inte fokuserar på sina problem. Att det liksom är skönt att sticka huvudet i sanden. Problemet med det är ju att när man väl tittar upp igen så är det jobbiga kvar. Det fina med att ta hjälp för sina problem är ju att man tillsammans och i lagom takt kan arbeta för att minska problemen, göra dem mindre jobbiga, eller hitta nya sätt att hantera dem. Ja, det kan kännas skitjobbigt att lyfta på locket, men ganska snabbt brukar man uppleva det positiva i att inte vara ensam med sina tankar och känslor. Att berätta och ta hjälp är ett bra sätt att komma ur en ond cirkel!

Jag tycker att du ska välja ett tillfälle att berätta för din mamma. Det är bra om ni har tid att prata, att det inte är för stressigt valt tillfälle. Vissa tycker att det är skönt att sätta sig ner i soffan när inga andra är hemma, andra tycker att det är skönt att prata om viktiga saker medan man tar en promenad. Vad tror du passar sig och din mamma? Berätta för henne precis som du gjort i det här brevet. Att det finns saker som tynger dig som du vill ha hjälp med. Om det känns bra kan ni tillsammans kontakta BUP-mottagningen där du bor. Ett annat alternativ är att kontakta skolsköterskan på din skola för stöd i vart man kan vända sig och hur man tar kontakt. 

Och du, vänta inte utan passa på att utnyttja kraften som gjorde att du tog det första steget och skrev hit!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta