Alltid känt mig annorlunda och ensam

Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre. Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och ensam. Även om jag känner mig ensam kan jag inte vara ensam i t.ex skolan utan hänger med de som jag tror är mina vänner. Ibland tänker jag att jag kanske ändå har någon vän men oftast känns det som att jag är helt ensam. Jag känner mig inte värd någonting men ändå "måste" jag prestera bra i allting. Jag jobbar på sidan om mina studier just nu och jobbet är det ända som håller mig vid liv om jag skall vara ärlig. Även om jag trivs med jobbet känner jag mig inte alltid så särskilt omtyckt där och även om jag får beröm tror jag inte. Jag har blivit mobbad i grundskolan, alltid varit utan vänner, mist min ena syster och just nu håller mina föräldrar på att separeras. Jag kommer snart bli färdig med mina studier och måste då hitta ett jobb. Allting känns jobbigt och det känner som att det bara är för mycket. Jag vill inte leva mer men jag vill inte dö heller, utan det känns som att jag bara inte orkar leva längre. I snart 2 år har jag skurit mig själv, ibland oftare och ibland mer sällan och nu har det faktiskt hänt endast 2 gånger ännu 2015 men senast var idag (då jag skriver detta). Just nu känns allt så fel, ingenting känns bra och det känner som att jag inte klarar mig i skolan psykiskt eftersom vi pratar om mentala måendet just nu. Jag har också nu skolkat några gånger från skolan men förstås har jag ju sagt att jag varit sjuk. Vill ju börja må bättre men vet bara inte hur, vågar inte ta kontakt med någon kurator. Mina föräldrar får absolut inte veta något och det finns inte ens som ett alternativ att jag skulle tala med dem. Har funderat på att skaffa egen lägenhet så jag kan låsa in mig där och vara ensam, kanske inte ett bra alternativ men känns som enda lösningen. Skall jag bara typ dra upp ärmen och visa armen till en vän, berätta att jag gjort något tokigt eller hur skall jag göra?! Som sagt vill jag ju inte dö, jag orkar bara inte leva längre så jag skär mig för att känna den smärta jag bär på.

Elin

BUP svarar:

Hej Elin!

Jag undrar om inte din ensamhet har sin grund i sviter av mobbningen i grundskolan. Det kan vara oerhört svårt att våga lita på och känna sig någorlunda avslappnad med andra människor om man har varit utsatt för det. Det är som om hela kroppen är "på sin vakt" efter tecken på att något inte är bra.

Det kan också ligga bakom att du inte kan ta till dig beröm - det är svårt att veta om man kan lita på att personen menar det. Det är nog också, som du tänker, att när ni pratar om hur man mår psykiskt i skolan blir det en påminnelse om allt du varit med om och det gör att du mår sämre.

Men, att låsa in dig ensam i en lägenhet tror jag inte alls är lösningen, utan tror tror tvärtom att du behöver träna dig på att tala om saker med andra. Du säger att dina föräldrar inte är ett alternativ och inte en kurator.

Det kanske är för svårt att direkt sitta "öga mot öga" med någon. Du skulle kunna börja med att chatta anonymt på nätet, till exempel tjejzonen eller shedo (shedo är speciellt om man självskadar sig).

Så småningom kanske du vill prata "live" och då finns till exempel Ungdomsmottagningen.

Eller så är det inte något alternativ utan du tycker det är bättre på nätet eller per telefon. Jag tror att huvudsaken är att kunna dela sin smärta med någon och kanske då få en glimt av att det finns andra som också vet hur känslan av att vara totalt utanför och annorlunda känns.

Det finns människor som kan hjälpa dig att må bättre om du bara vågar låta dem få en chans!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta