Vet inte riktigt vad det är med mig

Hej! 

Jag är 16år snart 17. Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har inte mått bra sen ungefär sjuan. under hela sjuan mådde jag jätte dåligt av olika anledningar jag knappt minns men jag minns i åttan då jag mådde väldigt dåligt, åt knappt och det jag åt kunde jag aldrig behålla för att jag fick ångest över att ha ätit det, jag äcklade mig själv och självförtroendet sjönk för varje dag och pappa hade på något sätt sett att jag inte mått bra under en längre tid och frågade mig om jag ville prata om varför jag mår dåligt och jag berättade då allt om hur jag inte orkar mer, hur jag bara ville ta slut på eländet och hur jag ett par få gånger varit nära på att ta mitt liv och nästan varje natt gråtit mig till sömns, inte får behålla min mat pågrund av att jag får ångest, och att jag försökt dämpa smärtan genom att skära mig,  Jag förklarade även för pappa att det är därför jag varit så trött och aldrig orkat vara med någon av mina vänner. Jag sa då att jag nog skulle må bra av att få prata med någon, tillexempel Skol kuratorn men pappa sa bara att allting kommer bli bättre att det inte finns något behov av att prata med någon. Jag lyssnade ju såklart på min pappa eftersom att han är min pappa och att jag litar på han. Men nu 2 år senare mår jag värre än  vad jag gjorde då. jag jag fakear varje dag att vara glad för att jag vet hur dom omkring mer pratar om folk som inte mår bra. 

I nu läget orkar jag verkligen inte. Mitt självförtroende har typ aldrig varit sämre, jag gråter mig till söms varje natt, och jag "lurar" mig själv ibland att jag mår bra och kan vara glad ena stunden men det räcker med att tillexempel  min mamma kan komma in i mitt rum och säga att hon älskar mig så brister jag ut i tårar, ibland så kan jag stå vanligt att prata med någon men mitt i allt börja gråta, men det kanske bara är hormonerna. Jag har då aldrig sagt till mamma hur jag mår någonsin och pappa sa den gången i åttan att han inte skulle säga något till mamma för att han trodde att hon skulle bli sårad. 

Men nu mår jag verkligen inte bra och jag vill inte säga något till mina vänner för att  jag är rädd att dom inte ska gilla mig längre om jag säger hur det är då jag varit med flertal gånger då de sagt hur dålig och misslyckad man måste vara om man mår dåligt osv. Och jag vågar inte ta upp det med pappa igen för att han har sen han gjort en operation ca. 1 år tillbaka börjat dricka jätte mycket vilket är en av faktorerna till att min vardag blir så jobbig som den blir, och det börjar bli jobbigt att höra gång på gång att han ska söka hjälp med sitt alkoholproblem men han dricker bara mer och mer. Och mamma vill jag inte säga nå för det känns som pappa hade blivit sur då han inte tycker om när vi stoppar alla "problem" hos mamma, och jag vill heller inte att hon ska veta för hos henne är jag den glada dottern och jag vill inte att hon ska se mig på något annat sätt  så min fråga är då om man kan prata med BUP eller kurator utan att föräldrar får veta. Och är mitt problem något jag ens kan ta med mig till BUP då jag hellre hade gått dit då hela skola ser vilka som går till kuratorn så rummet inte är så gömt och som sagt alla dömer en.

angelica

BUP svarar:

Hej Angelica!

Tack för ditt brev! 

Du har rätt att träffa någon själv på BUP. Du kan ringa och säga att du önskar det. Om du beskriver hur du har det, som du gjort här, med ledsenhet, självskadande och självmordstankar, så tror jag att du får tid där. Men, jag tror att de så småningom kommer att fråga dig om att även ta med dina föräldrar. Det är dock inte något man gör utan att diskutera med dig först.

På din beskrivning så undrar jag om inte hur du mår har att göra med hur du har det hemma och på hur ni pratar med varandra. Det verkar vara mycket som ni inte pratar om. När din mamma kommer in och säger att hon älskar dig och du börjar gråta, så undrar jag om hon inte misstänker att du är ledsen.
Jag är inte så säker på att din pappa har rätt när han tror att hon skulle bli sårad. Om man inte får veta så har man ju heller ingen chans att hjälpa, eller ens att verkligen förstå. Däremot vet jag inte varför din mamma inte frågar dig hur det är med dig. Kan det vara så att hon också tror att man måste låtsas vara glad och därför inte vågar fråga?

Jag förstår det som att din pappa helst inte vill att du ska prata varken med mamma eller någon annan om hur du mår. Det är svårt att säga varför. Kanske kan det ha att göra med att han har egna problem som han inte heller vill att det ska pratas om? 

Det är lite funderingar jag får när jag läste ditt brev. Kanske att du skulle börja med att chatta på nätet, till exempel tjejzonen eller bris.
Du kan också vända dig till Ungdomsmottagningen. 

Det låter som att du verkligen också behöver prata med människor som inte blir rädda och tror att man är misslyckad för att man mår dåligt.  
Det vi har är varandra och det blir tungt att ständigt undvika att prata om det som är svårt och låtsas vara glad när man inte är det.

Så sök hjälp - det finns!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta