Rädd att mina problem inte är tillräckliga

Hej BUP! Jag mår jätte dåligt, har gjort det ganska länge från och till. När jag gick i 6:an dog min mammas pojkvän. Det var den ända killen hon har haft som jag tyckt om på riktigt! Jag vart ledsen och det vart lite bättre efter ett tag. Men min kompis skär sig och dumt nog så testade jag några gånger. Skulle aldrig gjort det. Nu har det blivit ett självskadebeteende istället. Skär mig på armarna, nu är det djupare, oftare och mer än då. Har hållit på med det regelbundet i snart tre månader om inte mer. Jag trodde verkligen att jag mådde bättre efter att **** dog och att allt gick över men så verkar det inte nu. 

Jag var ofta ledsen osv. Började skära mig men även andra tankar kom upp. Jag började tänka mer på min kropp som jag alltid har avskytt. Jag försökte träna och äta "bra" mat men jag misslyckades. Inget gick bra och jag mådde dåligt över det. Men för några/någon månad sen började jag svälta mig och träna mer. Jag var tvungen att äta middag så ingen skulle märka. Jag åt inte frukost, lunch eller mellis. Bara middag och något litet efter det och ibland bara middag. Jag vart tröttare, sover mer än vanligt. Jag gick till en kurator då jag kände att jag började få en riktig jobbig ångest och tankarna om att jag skulle ha en ätstörning fanns där. Räknar kalorier och försöker förbränna så mycket som jag har ätit. 

Pappa märkte att jag började äta mindre kuratorn har också berättat för honom att jag har problem med "maten". Det har väl blivit bättre, äter ordentligt just nu. Men försöker fortfarande göra mig av med maten. Har spytt några gånger efter att jag har ätit, annars tränar jag. Är sjukt rädd för kalorierna! Har symptom på en ätstörning, men är ändå osäker. 

Jag har dessutom panikångest och får attacker ibland. Oftast i skolan, vilket leder till att jag skolkar! Inte bra.. Har alltid varit "fröken duktig" i skolan. Alltid skött mig osv. Men inte längre. Det här är skit jobbigt. Jag vet inte om jag är deprimerad men känns som det ibland, har självmordstankar väldigt ofta. 

Dessutom har jag för bara några dagar sedan fått reda på att min farfar har cancer. Han är så sjuk att det inte går att göra något. Hans dagar är räknade, gråter nästan varje dag. Har hälsat på honom flera gånger, han står mig sjukt nära. Har alltid funnits där man kan inte önska sig en bättre farfar än honom. JAG LOVAR!! Men nu kommer han dö och jag kommer må ännu dåligare. 

Vi har fått en tid hos BUP men jag är ändå rädd att problemen inte är tillräckliga för att få hjälp. Är så rädd :( 

Darkness.29

BUP svarar:

Hej Darkness!

Jag föreslår att du tänker igenom hur du har det, hur du mår och vad du vill berätta för dem du träffar på BUP. Du kan också ta med dig det här brevet, ibland kan det vara svårt att berätta om svåra saker för människor man aldrig träffat förut.

En del ungdomar berättar att det blir för tungt när man väl ska berätta och att de då väljer att inte framställa sina problem som så allvarliga. Då kan det vara lättare att ha skrivit ner det man vill säga i förväg.

Jag vet inte hur mycket du har berättat för dina föräldrar, men en möjlighet är också att ta hjälp av dem. Berätta hur orolig du är för att inte bli riktigt förstådd och hur viktigt det är för dig att bli tagen på allvar och att få hjälp.

Ibland får man inte den hjälp man helst tänkt sig. Att du får hjälp och att BUP kan hjälpa dig att formulera vilken sorts hjälp som skulle vara mest meningsfull - det är jag övertygad om. Så, om du berättar som du gjort här för oss, så finns det hjälp att få.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta