Behöver BUP-hjälp, men det händer inget?!

Hej!

Drar min historia kortfattat för att ni ska få en bättre bild av det hela: Jag har mått dåligt till och från större delen av mitt liv. Redan som liten hade jag konstiga tvångsbeteenden och utvecklade även hypokondri. Hade krångliga hemmaförhållanden då jag inte hade en så bra relation med min pappa och fick höra saker som "Jag hatar dig" och "Jag vill aldrig ha med dig att göra igen". Samtidigt som detta hände insjuknade en av mina systrar i hjärnblödning under sin semester i Australien, mamma åkte dit och jag blev kvar hemma med min pappa inte så kärleksfulla pappa i en månad. I skolan blev jag även utfryst för det mesta av mina så kallade "vänner". Bytte skola efter lågstadiet, men då blev jag istället illa behandlad av mentorn och jag trivdes inte direkt i klassen. Under årskurs 4 tänkte jag på att ta livet av mig för första gången också. Bytte skola igen efter ett år där allt blev lite bättre. Det kunde vara mycket bråk med vänner, men jag blev åtminstone inte mobbad. Dock mådde jag fortfarande inte direkt bra och jag började skära mig själv i 6an. Men i slutet av 8an eskalerade allt verkligen. Min prestationsångest var på topp och den fortsatte att vara det under hela 9an. Nöjde mig knappt med högsta betyg och under hela 9an var jag verkligen på botten. Grät flera gånger om dagen, både i skolan och hemma. Fick ångestattacker flera gånger om dagen och jag hade självmordstankar. Under det läsåret hade jag även en hel del problem med mina vänner. Det var alltid jag som var syndabocken och kunde bli utfryst i åtminstone en vecka efter att vi hade haft ett bråk. I mitten av 9an bestämdes det att man skulle påbörja en neuropsykiatrisk utredning på mig, och några månader senare hade jag fått Asperger's syndrom och ångestsyndrom UNS på papper. Jag mådde verkligen jättedåligt och att få diagnosen asperger var som att få en bekräftelse på att jag var så annorlunda som jag alltid hade känt mig. Jag var så självmordsbenägen och blev körd till BUP-akuten, men jag vägrade inläggning, men några dagar senare fick jag istället börja med antidepressiva. Samtalskontakt vägrade jag också, jag var inte redo att ta emot hjälp. Efter alla omständigheter gick jag i alla fall ut 9an med bra betyg och jag kom in på det gymnasiet jag ville. 

Nu har jag gått över en termin i gymnasiet. Hösten funkade bra och jag mådde även ganska bra. Men jag kämpade med en del bråk med mina vänner från grundskolan, och det hela slutade med att jag sa upp all kontakt med dem, då dem inte ville mig väl och eftersom det var jag som alltid var problemet. Nu har jag dock jättefina vänner och jag trivs bra i skolan, men sedan julas har mitt mående bara blivit sämre igen. Jag märker av mina svårigheter mycket mer i gymnasiet och jag känner att jag inte orkar med allt plugg och alla krav. Jag är destruktiv av mig och överdoserar tabletter lite då och då och har fortfarande, efter fyra år, inte lyckats ta mig ur mitt självskadebeteende.Är för det mesta självmordsbenägen och känner ingen ork eller mening till att leva. Jag tror dessutom att jag är dömd till att ha ett dåligt liv eftersom jag har aspergers, och jag skäms något otroligt över att jag har det och kan fortfarande inte acceptera det. Runt jul ringde mamma till BUP och bad om att jag skulle få en ny psykolog (ville inte gå hos den som var delaktig i min utredning i våras) och för några veckor sedan hade jag tid hos er hos en sjuksköterska, men samtalskontakt nämndes inte överhuvudtaget. Bara höjning av antidepressiva. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, och jag kommer ge upp helt snart.

ledsen

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Vilken tuff ”resa” du har haft. Jag förstår att du har haft det kämpigt, och att du kämpat… och det är glädjande att läsa att det blev bättre i höstas. Att du mådde bättre i höstas är ett gott tecken på att det KAN vara bättre, att det är möjligt för dig att ha det bra… även om det tråkigt nog nu åter har svängt åt lite fel håll för dig. Å andra sidan verkar du redo att ta emot hjälp nu, och det är en himla god förutsättning för att ”svänga tillbaka” till rätt håll!

Jag tänker att du och din mamma gjorde helt rätt i att ta kontakt med BUP igen. Jag skulle ha gett precis det rådet: att se till att du får en förnyad, regelbunden kontakt med BUP. Jag förstår att det kändes förvirrande att komma på medicinuppföljning, när du hade hoppats på att få en psykologkontakt.

Jag tycker att du ska be din mamma att ringa till BUP igen, och verkligen se till så att samtalskontakten kommer igång. (Eller ring själv, om det känns som att du vill, vågar, kan). Om ni inte får ett svar som ni är nöjda med, så finns det möjligheter att söka sig till en annan mottagning.

Men vad du än gör, så ge inte upp! För du ska inte behöva må som du gör, och det finns hjälp för dig att få!

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta