Allt känns meningslöst

Allt känns så meningslöst. Jag vet inte hur jag ska förklara, för det känns inte riktigt som om jag mår dåligt, men jag ska göra mitt bästa för att försöka.

Jag har varit deprimerad tidigare, så jag vet hur det är. Detta är något annat. Jag känner mig hjälplös, jag känner att jag inte gillar mitt liv och ser inte hur jag någonsin kommer kunna det. Svaret är egentligen självklart för mig - att ta livet av mig. För vad spelar det egentligen för roll om jag, en person som inte tillför något alls till mänskligheten, som är en genuint dålig människa och som ändå bara är en av sju miljarder och vars existens här på jorden inte kommer spela någon som helst roll alls, tar livet av mig? Visst, några kommer gråta, men det är liksom det. Jag har inget att leva för. Jag kommer aldrig få en bra framtid. Jag har inga vänner. Jag vet att du troligen kommer säga något i stil med "men tänk om ditt liv ser helt annorlunda ut om fem år?" osvosv. Men det vet jag att det inte kommer göra. För i mitt fall finns det inget hopp. Det säger jag inte med gråten i halsen, utan jag bara konstaterar fakta. Den enda anledningen till att jag skriver detta är för att se dina motargument och se om det är något att fundera över.

M

BUP svarar:

Hej!

Du vill alltså testa om jag kan komma med något avgörande argument för att livet är värt att leva, att det är värt att kämpa sig genom ytterst dystra perioder och om jag kan komma med något som du finner är värt att fundera på.
Nå, det är förstås bara du som kan avgöra om det är något värde i det jag säger. Låt mig alltså berätta om hur jag tänker om det du tänker.

Först vill jag säga att du har helt rätt i att den enskilda människas liv inte betyder så mycket i hela vårt universum eller för hela mänskligheten. Om vi börjar tänka i sådana existentiella dimensioner som du gör och drar slutsatsen att jag inte betyder något för mänskligheten, då är det ingen mening med mitt liv – ja, i så fall kan vi allihopa gå och dö.
Eller vad tycker du - hur många människor skulle finnas på jorden om det bara de som åstadkommer någonting för mänskligheten skulle leva?  Kan du räkna dem på två händer eller kanske fyra? Någon överbefolkning blir det nog inte. Men missförstå mig inte, jag menar det inte ironiskt. Utan jag menar att du här begår något vi kallar för ”tankefel”. Du väljer en utgångspunkt som garanterat leder till att den bekräftar ditt påstående om livets meningslöshet.

Det andra tankefel jag ser att du gör är att du påstår att du konstaterar fakta, det vill säga att det i ditt fall inte finns hopp. Men i detta sammanhang finns det helt enkelt inga fakta - bara subjektiva känslor. Du känner hopplöshet och det är en extremt tung känsla men något objektivt faktum kan det aldrig vara.

Och då hamnar vi på andra frågor. Hur kommer det sig att du betraktar dig som ”en genuint dålig människa”?  Hur kommer det sig att du har fått en sådan negativ och fördömande självuppfattning? Det måste finnas förklaringar till det. 

Har du försökt att fundera över dessa frågor? Om du undersöker din omgivning (alla de som du känner), tycker du att alla andra är klokare, smartare, vackrare, snällare, mer godhjärtade, felfriare etc och därför förtjänar de att leva men inte du? För i så fall frågar jag dig: vad är det som förvränger din bild av andra – och av dig själv?
Kanske också värt att fundera på.

Du vill inte höra argumentet från mig att ”ditt liv kan se helt annorlunda ut om fem år” för du ”vet att det inte kommer att göra”. Jag frågar igen – hur kan du veta det?  Att ditt liv blir roligt om fem år kan naturligtvis ingen säga. Men att det kommer att se annorlunda ut är säkert, helt enkelt utav att livet är ett enda flöde av ständiga förändringar. Dåliga eller bra för den enskilde - men förändringar är lika med livet självt. Det betyder krasst taget att chansen finns, men bara så länge livet pågår. 

OK, så långt är det bara några frågor jag skrev här att fundera på. Inga argument, men frågor som jag skulle vilja att du undersöker helst med någons hjälp. Jag säger det för när man fastnar i negativa tankar riskerar men att tankarna går i rundgång och man hittar inte ut helt på egen hand.

Jag vet inte om det finns någon person i din omgivning som vill att du ska leva, som älskar dig och vill hjälpa dig. Föräldrar? Syskon? En släkting? En lärare? En klok vuxen var som helst.

Eller är du beredd på att fundera vidare t ex genom att chatta om dessa frågor och om din livssituation med någon på tjejzonen.se (där du kan göra det anonymt).

Ett annat alternativ är mind.se för chatt eller telefonkontakt.

Eller om du kan tänka dig att vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun. De är vana vid att möta ungdomar med helt olika problem, frågor och funderingar. BUP mottagningen är självklart också ett alternativ. 

Avslutningsvis vill jag säga att det verkar inte riktigt som att du lämnat din depressiva period bakom dig. Hoppas du väljer något av mina förslag och ger dig en chans att verkligen komma ut ur din nuvarande mörker.

Du verkar vara en reflekterande, tänkande, smart tjej - men ibland behöver även den klokaste människa att ta hjälp utifrån.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta