Mitt liv är en stor sjuk smet

Hej bup. Mitt liv är en stor sjuk smet. Jag hatar mig själv, min kropp, mitt utseende, mitt sätt att tänka, min röst, aa typ allt som har med MIG att göra. Jag tänker på döden varje dag, skär mig varje dag, och gråter varje dag. Alla känner till mig som "hon den glada tjejen", och de e henne jag spelar. Jag låtsas att jag är världens gladaste, men egentligen är jag krossad. Jag har fantastiska vänner, men grejen är att dom fattar verkligen inte hjr jag känner. Och mina föräldrar kan jag inte heller prata med. Dom säger "men vänta så ska du se att det blir bättre". Men nej, de blir aldrig bättre. Jag har gått och burit på detta i ett år, kanske inte så jätte länge med tanken på att typ alla som skriver in har vart det i 3-4 år.. Jag orkar snart inte mer, vad ska jag göra? 

Selma :):

BUP svarar:

Hej Selma och tack för ditt brev!

Men usch, vad det låter tufft som du verkar ha det just nu… och haft det så ett bra tag! Jag kan förstå att det tar på krafterna att dagligen gå och tänka på hat och död och känna att man bara låtsas och spelar en roll man inte trivs i.

”Vänta så ska du se att det blir bättre” kan vara ett bra råd ett tag. Ett kort tag. För vissa saker löser sig ju faktiskt med tiden. Men långt ifrån alla. Nu har du väntat ett tag. Vad bra att du orkat! Och vad klokt och ansvarsfullt av dig att nu skriva hit och vilja ta tag i ditt mående och din situation!

Du skriver att du inte kan prata med någon, inte föräldrarna, inte vännerna….

Grejen är att prata, att sätta ord på det som känns svårt och jobbigt, är det enda sättet att påbörja en förändring. Utan att man berättar, utan att man pratar om det, så kan man inte heller få hjälp! Genom samtal blir det ofta tydligare för en vad som är problematiskt i livet, vad det är man tänker och känner och vad man kan eller inte kan göra åt sin situation. Tyvärr är det ofta svårt att se klart när man är mitt i det, och då är det inte heller lätt att ta sig ur det på egen hand.

Såklart blir jag lite fundersam kring varför du inte kan/vill prata med föräldrarna. De flesta föräldrar vill sitt barns bästa, och är beredda och göra allt. Men föräldrar kan ibland vara lite tröga på att förstå… och de läser inte tankar. Så ibland måste man liksom vara övertydlig. Och kanske lite tjatig. Och säga ”men hallå!!! Jag behöver faktiskt hjälp nu!!!”  Skulle du kunna göra ett försök till? Kanske du kan ge dem det brev du skrivit hit, för du har beskrivit hur tydligt som helst hur du har det!

Om det känns svårt att börja med föräldrarna, finns det någon annan vuxen i din närhet som du gillar och har förtroende för som du skulle kunna prata med? Antingen i syfte att du själv ska få hjälp, eller i syfta att hjälpa dig att prata med föräldrarna? Någon släkting? Någon kompis förälder? Mentor? Tränare?

En himla bra idé brukar också vara att gå och prata med t ex skolkuratorn eller skolsköterskan. Eller kanske en kurator på ungdomsmottagningen. De är proffs på att prata med ungdomar, och hjälpa till när det känns tufft.  De kan också hjälpa dig att prata med föräldrarna. Och/eller slussa dig vidare om det skulle behövas.

Vart du än väljer att vända dig, så vänta inte. Låt det inte gå mer tid. Du ska inte behöva må som du gör.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta