Har sugits ner i ett mörkt hål

Hej, jag är en "tjej" på 12 år som vet att jag är en kille. Jag föddes biologiskt som en kvinna, men sen jag var typ 4 har jag vetat att jag är en man.

Jag har sagt det till mamma och pappa, dom accepterade det, men ingen kallar mig 'han'. Jag har också berättat för alla i klassen, men samma sak där, ingen kallar mig 'han'.

Jag kom in i puberteten vid åldern av nio och sen dess har det varit ganska lätt att se mig som kvinna. Och ingen har nog aldrig trott att jag var en man.

Det finns en kille i min klass som ser mig som en man. Han har bara lite svårt med att komma ihåg att kalla mig 'han'. Jag får lite stöd från honom, men typ ingen annan.

Jag har sugits ner i ett hål av mörker och är trött hela tiden. Jag har haft olika slags utbrott sen jag var typ 3, och orkar inte mer. Självskadebeteende "hjälpte" bara ett tag, och nu har jag slutat.

Kan dessa utbrott hålla ihop med att jag är transperson? Hur ska jag ta mig ur från min deperission?

Anonym

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det låter som du kämpar med flera olika saker. Dels med omgivningens svårigheter att acceptera dig och din identitet som kille, dels med nedstämdhet och dels med utbrott och självskadebeteende.

Bra att du har slutat skada dig själv och jättefint att höra att det finns en kille i klassen som du kan få stöd i från!
Jag tror det ibland kan vara svårt för dem i ens omgivning att vänja sig vid att någon kommer ut som transperson. Det kan ta tid, menar jag. Jag tycker ändå att det låter positivt att dina föräldrar accepterade dig när du "kom ut" som kille inför dem (även om de inte heller tycks ha vant sig).

Många transpersoner kan nog känna igen sig i din beskrivning att det känns ensamt, deppigt och frustrerande att inte bli bemött och accepterad för den man är.

Det finns bra stöd och hjälp att få och jag vill rekommendera dig att i första hand kika in på Transformering - en hemsida som drivs av RFSL. 

Men jag tycker också att det är viktigt att du får möjlighet att prata med någon om att du mår dåligt. För så ska det inte behöva vara.

Kan du be dina föräldrar att ringa BUP? Det skulle nog vara bra om du och dina föräldrar fick prata tillsammans om hur tufft du har det. De behöver antagligen också hjälp med hur de kan vara ett bra stöd för dig.

Du kan också vända dig till en Ungdomsmottagning där du bor, eller om du vill chatta så kan du göra det på antingen BRIS eller Killfrågor.

Detta blev visst en hel massa olika ställen som du kan vända dig till, men med det vill jag visa att det går att få stöd och hjälp, på lite olika håll.

När det gäller din ledsenhet och deppighet så finns det en del saker du kan göra som brukar få det där mörka att bli lite mindre mörkt.

Det du ska göra är att försöka sova gott, äta nyttigt och regelbundet och försöka aktivera och röra på dig varje dag.
Även om det känns motigt och tungt att göra "roliga" saker, så tycker jag du ska försöka ändå. Det som ofta händer när man är deppig är att man "grottar" in sig i sin lilla håla, typ sitt rum, och då blir man ju ensam med alla jobbiga tankar, eller hur?

Det är faktiskt mycket bättre att försöka hitta på saker som gör att man får lite paus från de jobbiga tankarna. Tro mig, det funkar faktiskt!

Jag hoppas att detta svar gav dig lite hopp. Det känns mörkt nu - men jag tror att du snart kan få det mycket bättre.

Var rädd om dig.

 

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta