Hur kan jag få bort mina hemska tankar?

Hej! Jag är en tjej på 14 år, fyller 15 i oktober. Jag är deprimerad pga min kropp och min personlighet. Jag kan ha bra självförtroende ibland men det är svårt när alla runt om mig är fina och smala. Jag vet att jag inte är överviktig, jag är mullig, men jag dömer mig själv mycket, jag har inte en ätstörning men om jag äter något och sedan mår dåligt för det så kräks jag. Jag mår inte bara dåligt pågrund av hur jag ser ut men också för min personlighet som jag sa innan. Jag är väldigt lojal, snäll och tänker på andra mer än vad jag tänker på mig själv men det jag hatar med mig är att jag hatar att umgås med många människor eller med människor jag inte känner och jag blir nervös när jag pratar, ibland även men människor jag känner. Jag hatar när läraren frågar mig något i klassen, även om jag kan svaret så säger jag att jag inte vet. Ibland känns det som om alla dömer mig. Jag stannar hellre hemma när mina vänner gör något men jag vill inte att dom ska märka att något pågår och jag vill inte svika dom så jag följer ba med. Jag känner mig alltid utanför men det är ingen runt om mig som gör det utan jag väljer att vara så av nån jävla anledning. Jag har skadat mig själv, inte nåt rejält, bara med nåt lite vasst jag hittade på golvet. Jag skadar mig inte ofta utan bara när jag mår jävligt dåligt och kanske behöver ta ut min ilska. En till sak är att jag är alltid orolig för saker jag inte behöver va orolig för, allt från skolan till hur jag ser ut osv. Min relation med mina föräldrar är väl bra, vi tjafsar ibland men det gör inget. Jag umgås med 3 personer i skolan, en av dom är min bästavän och dom andra tål jag inte. Jag känner bara inte att vi har en äkta vänskap och jag behöver bra människor runt om mig så att jag kan må lite bättre iallafall. Dom kan få mig att le men dom är själviska? jag vet inte hur jag ska förklara men jag behöver människor som bryr sig om mig och ger mig samma kärlek tillbaka. Jag gråter varje dag och låtsas att må bra. Ingen vet hur jag mår och jag vill inte att mina föräldrar eller någon jag känner ska få veta för jag vet inte hur jag ska förklara min sitaution, jag skulle inte kunna prata om det. Det här har kanske pågått i ett halvår nu eller kanske 8 månader, jag vet inte exakt. 

Jag vill inte träffa nån kurator eller någon annan för jag gillar inte att prata med människor jag inte känner och jag är inte den typen av människa som skulle kunna berätta hur man känner och så till någon, jag kan inte uttrycka mig helt enkelt. Jag vill bara veta hur kan jag ta bort mina hemska tankar och allt dethär? Jag vill inte ha så många problem, jag vill bara kunna vara glad och skratta igen. 

Anonym

BUP svarar:

Åh, vet du, nästan det första jag tänker när jag läser ditt välformulerade brev är att du verkligen skulle kunna ha stor nytta och glädje av att faktiskt prata med någon.  För jag förstår att du har det tufft. Och jag förstår att du haft det så länge.

Du skriver att du inte kan formulera dig…. Jag håller inte med dig! När jag läser ditt brev tänker jag att du onekligen har en mycket fin förmåga att formulera dig tydligt och klart.

 

För det här med att formulera vad man tänker och känner i ord, det är en viktig grej. Och att kunna göra det i ett samtal med någon som kan leda en vidare, någon som faktiskt lyssnar och kan förstå och veta vad som går att göra, det är en himla bra utgångspunkt för förändring!

Jag vet. Du skriver att du inte vill. Men jag vill ändå uppmana dig att fundera på saken.

 

Ibland kan det vara så att man bara inte vet hur man ska börja. Det känns fånigt och konstigt, och vad ska man säga och hur mycket, och så sitter det nån mittemot och stirrar på en…. Jag vet att det kan kännas så. Och du är långt ifrån ensam om att känna så. Och då vill jag säga två saker:

-          Ditt brev som du skrivit hit är en jättebra utgångspunkt. Du skulle kunna lämna fram det och be den du träffar läsa det. Och så kan hen hjälpa dig med att prata utifrån det.

-          Skolkuratorer, kuratorer på UMO eller personalen på BUP är jättevana att träffa barn och ungdomar som känner som du, som tycker att det är konstigt att prata med främmande människor. Det är inget ovanligt, och personalen kan sannolikt hjälpa dig genom att ställa lite frågor.

 

Men, om du inte är redo att gå till någon än…?

Som jag sa, så tycker jag att du uttrycker dig mycket bra i skrift. Kanske du skulle kunna bli lite hjälpt av att chatta anonymt, med en ”storasyster” på www.tjejzonen.se? Kika in där, och se om det är något för dig!

 

Hur ska du få bort dina hemska tankar?

En sak som är bra att ha med sig är att: tankar är bara tankar. Tankar är inte Sanningen.

Om man mår bra så kan man se en situation som ljus, och är man orolig och ledsen så kan samma situation te sig mörk och jobbig. Situationen är densamma – bara tankarna skiftar beroende på hur man mår. De kommer och går och ändras.

 

Att få bort tankar är svårt. Ju hårdare man försöker att INTE tänka på något, desto mer tenderar det att poppa upp i våra tankar.  Så det bästa är att slappna av, låta de jobbiga tankarna få vara där… MEN låta dem få lite konkurrens.

Hemska tankar fightar man bäst med andra tankar.

 

Och hur kan man börja tänka andra tankar när det bara är hemskt ”därinne”?

Jo, genom att göra. Att göra – handlingar -  är det bästa sättet att påbörja en liten resa i en positiv spiral. Göra positiva saker. Göra saker som man blir glad av. Göra saker som man vet att man blev glad av tidigare. Saker som gör en lugn i magen och glad i själen. Saker som gör en avslappnad. Umgås med snälla vänner, som tycker om en, som får en att skratta. Göra saker som får kroppen att slappna av. Genom att tvinga sig att göra bra grejer, så får de där mörka jobbiga tankarna konkurrens. För det är ju svårt att både ha kul och tänka hemskt samtidigt, eller hur?

 

Det här kanske låter fånigt och förenklat. Och visst är det lite förenklat…men det är ungefär så det funkar. För att få det att funka kan man dock behöva lite hjälp och stöd på vägen (och det är ju typ sånt man kan få hos en kurator).

 

En sista grej. Det här med att hamna i en svacka.

 Ibland gör man bara det. Ibland finns det inget egentligt skäl… Många tonåringar dippar i mående…man börjar bli vuxen och medveten om en massa saker som man liksom aldrig tänkt på tidigare. Det kan vara jobbigt och stressande. 

Men ibland finns det skäl till varför man mår dåligt. Och ibland, i synnerhet när man mår dåligt, är det svårt att se dem själv. Och det är där jag tänker att det är viktigt att prata med någon. Jag tror att det är viktigt att ibland se över hur man har det i livet, för att få fatt i om det är något som behöver ändras eller göras.

 

Hoppas mitt svar har varit till lite hjälp.

Hur du än gör, så vänta inte med att ta hjälp. Anonymt eller inte. Skriftligt eller muntligt.

Gör det. Nu.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta