Är rädd att ilskan och mörkret tar över helt

Jag är rädd att ilskan och mörkret jag känner hos mig, kommer ta över helt snart. Det växer och växer för varje dag. Ilskan jag har kännt i snart 19 år. Mörkret som finns hos mig, den skrämmer mig. Jag är rädd att jag kommer tappa den lilla gnutta kärlek och omtanke jag har kvar. Tänk om det tillslut kommer gå överstyr och jag gör något jag kommer ångra. När jag blir arg så tar mörkret som jag känner hos mig över helt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har provat att prata med människor jag känner men det hjälper inte. Jag har sett saker som ett barn inte ska se, jag har gått igenom saker som jag inte vill gå igenom. Jag mår inte bra för fem öre, jag kan inte koncentrera mig på skolan längre, jag har snart förlorat kontakten med alla mina vänner. Jag går bara hem och låser in mig på rummet. Sitter och kollar film och lyssnar på musik. Jag vet inte ens om jag vill leva längre. Jag känner ingen lycka längre, allt bara är åt helvete just nu. Allt jag hållt inom mig. Alla minnen från barndommen börjar ta ikapp nu. Jag kommer ihåg sånt som jag förträngt från när jag var 3-4 år. 

JS

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

Det låter verkligen oerhört jobbigt, men jag tycker det är starkt av dig att du vill ta tag i det här.

Att borttränga minnen av svåra händelser är något som vi människor gör när verkligheten blir för smärtsam och svår att förstå. Jag tror att du som barn gjorde det allra bästa som stod i din makt för att överleva känslomässigt. För dig blev det att försöka glömma och tränga bort det som var så plågsamt.

Att minnen av dessa svåra händelser nu åter väcks till liv kan bero på flera saker. Att tillsammans med en klok och inkännande samtalspartner bearbeta traumatiska händelser kan vara ett sätt för dig att kunna lägga mörkret och ilskan bakom dig.

Jag tror inte man kan glömma, men man kan lära sig att leva med sina minnen och se dem som just minnen och ingenting som behöver påverka och färga hela livet och framtiden. 

Jag brukar tänka att svåra händelser som lämnas obearbetade blir som ett sår som aldrig riktigt får läka. Man behöver tvätta det där såret och det kan göra förbaskat ont, men när det väl är gjort så läks man, inifrån och ut. Man får kanske ett ärr, men det där ärret blir som ett minne av vad man varit med om - men det gör inte ont längre. Förstår du?

Jag tror det är hög tid att du börjar tvätta ditt "sår". Att du skriver hit är jättebra, men allt jag kan göra för dig är att försöka peppa dig att gå vidare. Att prata med vänner och familj kan i vissa fall vara nog så hjälpsamt. Men när det gäller minne från svåra händelser så tror jag att du kan behöva bearbeta dessa tillsammans med ett "proffs".

Du kan söka samtalsstöd på UMO eller en Mottagning för Unga Vuxna om det finns en sådan där du bor. På en helt vanlig vårdcentral kan du också få möjlighet till samtalsstöd och eventuellt en remiss vidare om det behövs. Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp med att hantera dina mörka och destruktiva tankar. Jag tycker inte du ska vänta, ditt lidande är omfattande och du ska inte behöva lida mer.

Tveka inte att söka hjälp och stöd. Det går att få och jag lovar att ditt liv kan bli mycket, mycket bättre. Det går att komma vidare och få ett bra liv, trots att man fick en svår start.

Om känslan av hopplöshet blir allt för stark kan du chatta med volontärer hos Självmordsupplysningen.

Var rädd om dig och mitt varmaste lycka till.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta