Arg och ledsen musikälskare

Hej BUP. Jag är en tjej som går i 9an (15år). Jag har tänkt väldigt mycket och jag undrar om jag kanske är deprimerad. Jag har sökt runt och funderat på hur man vet om man är det. Jag har nu precis läst om deprission och nedstämdhet på er hemsida. Och det här är vad jag kände igen mig själv i väldigt mycket. Så jag tänker bara berätta nu.

Ja, jag känner mig jäkligt ledsen. Det känns som att jag drunknar ibland, den senaste tiden har det känts så ganska ofta. Jag är väldigt lät irriterad, men det är mest på min syster och lillebror som jag blir det. Jag antar att det är så för det är bara dom jag liksom ”vågar” bli förbannad och irriterad på. Min relation till min storasyster är komplicerad, den ända slags relation jag har till henne är bråk. Det känns som vi inte kan vara i samma rum utan att vara otrevliga eller respektlösa mot varandra. Som i morse tex jag satt och åt frukost klockan var bara typ 06.30 bara jag och hon uppe vi hade inte pratat med varandra än, hon går in i köket och helt plötsligt så kallar hon mig jävla idiot och säger åt mig att hålla käften. Det jag vill säga med det är att det är inte bara syskon bråk mellan mig och henne. Jag är så arg att vi har det så. Men jag är också rädd för jag vet inte vad jag kan göra när jag blir arg på henne. Det känns som jag ska explodera jag har slagit henne, och så har jag långa naglar så jag har rivit henne också, jag är så rädd för vad jag ska göra mot henne det är bara det att det är det ända jag kan komma på att göra. Jag kallar henne så fulla ord allt från hora till idiot. Hon är min syster, det SKA inte vara såhär mellan oss! Jag har försökt prata med henne om vår relation men hon blir bara arg då.

Jag känner mig värdelös, det känns som jag inte är bra på något och jag vill bara vara någon annan. Jag hatar min kropp! Jag går upp i vikt och jag tror att jag är på gränsen till överviktig, min skolsköterska sa det. Jag har försökt börja träna men jag kan inte fortsätta, jag tänker bara att jag kan göra ett extra pass imorgon eller att skippa en gång gör väl ingen skillnad. Men det gör det ju!

Saker jag brukade tycka vara kul, jag tappar lusten tex så brukade jag älska att åka långfärdsskidor men nu, den känslan att vilja det är totalt borta. Samma sak med att umgås med min familj, typ spela spel och så, jag hatar det. Jag brukade rita och tycka att det var jätte kul men jag har bara ingen lust längre. Det ända jag faktisk tycker om att göra är att sjunga, jag har alltid sjungit och musik är så härligt, man kan bara försvinna in i en annan värld. Musik hjälper mig också att tänka, men det är inte alltid bra tankar. Men saken är att jag är så otroligt rädd för att jag ska sluta med att gilla sjunga. Min dröm har alltid varit att bli en sångare men ibland känns det bara som jag inte orkar sjunga, jag vill inte förlora musiken! Jag KAN inte leva utan den.

Jag är alltid instängd på mitt rum, ibland sitter jag i soffan men då kollar jag alltid på någon serie eller youtube klip.

Jag vet inte riktigt om jag är självkritisk, men jag vet dock att jag inte kan medge om jag tycker att jag gjort ett bra arbete på något, såvida det handlar om en låt jag skrivit, ett skolarbete eller något annat. Jag är så rädd för att någon annan inte kommer tycka det utan istället tycka att, vad det nu än är, suger. Och när någon ger mig kritik så tycker jag att det är jobbigt för det känns som den säger att det inte är tillräckligt bra vilket är som att säga att jag inte är det.

Jag läst också att man kan ha ont i magen, huvet och så och, jag har nästan ont i huvudet varje dag plus att jag är nästan alltid jätte tröt. Jag vet dock inte om det är stress eller något för jag stressar upp mig över nästan allting. Så fort jag inte vet hur min dag kommer se ut blir jag stressad så jag ser till att göra typ samma sak varje dag. Jag går hem efter skolan jag träffar inte direkt någon under helgerna och om jag ska hem till någon stressar jag upp mig för jag vet inte vilka som är hemma hos dom.

Vissa dagar så låtsas jag att jag mår dåligt bara för att jag inte orkar gå till skolan, och när jag säger orkar menar jag inte att jag bara är lat och bara inte pallar. Jag ORKAR bara inte. Jag har ganska svårt att koncentrera mig, särskilt om läraren pratar (jag har testat mig för adhd och add och jag hade inget av det).

Ibland ganska ofta vill jag dricka och ta droger, vilket skrämmer mig för min storebror har varit en drogmissbrukare och jag vet ju hur det fick mig att känna, men på något sätt verkar det som den perfekta smitplanen från verkligheten (jag har aldrig tagit droger bara smakat öl och vin).

Jag vet inte riktigt vad som räknar som självmords tankar. Men ja, jag har fantticerat och hur skönt det skulle vara att inte finnas. Att jag vill gå och ta pappas sömnpiller och inte vakna. Jag har/håller på med att skära mig själv, jag försöker sluta med det och nu var det ett tag sen jag gjorde det men ganska ofta så är allt jag vill bara ta mitt blad från min sminkväska och bara låta den smärta jag känner bara blöda ut. Jag har inte skärt mig en lång tid bara några månader och jag skär inte djupt, bara så att det kommer lite blod.

Snälla hjälp mig, vad tror du? Är jag deprimerad? Min pappa är det och jag har hört att det är typ ärftligt? Jag vill inte prata med mina föräldrar förens jag är säker på att jag är deprimerad om jag ens är det vill säga. Förlåt att det blev så långt men jag ville att du ska vetta så mycket som möjligt. Tack i förväg.

Deprimerad?

BUP svarar:

Hej Deprimerad!

Tack för ditt utförliga, välformulerade brev! Det visar att du är en tjej som tänker klart och har viktiga insikter, kan reflektera över sig själv. Allt detta är väldigt bra förutsättningar till att kunna ta tag i de problem du brottas med. Och jag tycker definitivt att du ska få hjälp med och stöd för att komma till rätta med dem.

Låt mig börja med det du slutar ditt mejl med. Du behöver absolut inte vänta med att tala med dina föräldrar tills du vet om du har diagnosen depression eller inte. Problem ska lösas oavsett om man uppfyller formella kriterier till någon som helst diagnos eller inte!!
Du och din syster skulle behöva lösa era konflikter, du måste orka gå till skolan och få tillbaka lusten att träffa folk helt oavsett någon diagnos. Låt oss alltså släppa tanken på diagnostisering och gå till problemen.

Ja, det verkar så att du verkligen är både arg och ledsen för att relationen med din syster är så pass dålig att ni snart sagt inte kan vistas i samma rum utan att bråka. Och redan här kommer det du ville skjuta upp:  dina föräldrar måste vara delaktiga i att reda ut hur det är mellan er? Det är svårt att tänka sig att så kraftiga konflikter inte påverkar alla i familjen.
Du nämner också att din bror har missbrukat droger och din pappa är deprimerad. Jag är helt säker på alla alla dessa svårigheter i familjen hänger ihop med varandra. En familj är alltid ett system där alla är berörda, alla är beroende av varandra och alla påverkar varandra. 

Alltså kan du inte kan lösa detta på egen hand. Jag misstänker nästan att du är en i familjen som tänker mycket, och som tar på sig ansvar rätt så mycket för att "ordna livet" - men det blir en omöjlig uppgift för ett av barnen i familjesystemet.

Jag tycker att de problem som du räknar upp - att inte hitta glädje i saker som tidigare varit roliga, att inte kunna samla tillräckligt energi för att gå och träna, eller t o m kanske tröstäta, dina grubblerier om att du inte duger, ständigt ont i huvudet - allt detta i stor utsträckning hänger ihop med vad som händer hemma i familjen.
Hur reagerar dina föräldrar på bråken; vad vet de om hur du mår? Vet de om hur ledsen du är för att din syster säger så taskiga saker till dig och att du är rädd för att bli okontrollerat aggressiv mot henne fast du vill ha det bra med henne? 

Nå, det bästa tycker jag är att du talar med dina föräldrar NU! Det kan bli svårt, kan jag tänka mig. Men eftersom du själv nämner denna möjlighet vill jag bekräfta att det är nödvändigt. Om du ändå tycker att det är svårt, kan du börja med att tala med din skolkurator.

Du behöver stöd personligen, men problemen måste tas på familjeplan. Min tanke är att ni som familj kan få hjälp på socialtjänstens familjeenhet, där man kan få familjesamtal. Ett alternativ är ungdomsmottagningen i din hemkommun. Ni kan också vända er till BUP och i din ålder är det möjligt att du själv ringer dit. Räkna dock med att dina föräldrar ganska så direkt blir inkopplade.  

Mitt viktigaste råd är att du inte väntar - inte förhalar. Varken din pappas sömnmedicin eller att gå din brors fotspår är något bra val. Det vet du själv!

Som jag sa finns det bra val - ta tag i något av alternativen. Du är en tjej med inre styrka och energi,. Använd dina goda resurser klokt - de kommer att kunna hjälpa dig ut ur denna vilsenhet.


Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta