Det funkar inte att prata

Jag har kontaktat BUP flera gånger. Om hur jag mår. Jag vill inte fortsätta hålla inne det. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har fått råd om att jag ska prata, prata med en skolkurator, psykolog, förälder eller skolsköterskan. Det funkar inte. Jag vågar inte, och jag kommer inte göra det, det vet jag. Jag skolkar mycket, påstår att jag är sjuk. Vill inte på skolan. Jag har lite problem med mina "vänner" som bara ignorerar mig och går ifrån mig, får ofta vara ensam. Inte bättre blir det av att när vi har halvklass på fysiken får jag alltid vara ensam, för att mina två "vänner" är i den andra halvan av klassen. Jag försöker hänga med i det dom gör, försöker få en plats mellan dom, men dom bryr sig inte. Sen väger jag för lite, jag skadar mig själv, hatar mig själv, är paranoid och vågar inte få hjälp. Jag är ofta stressad och rädd eller sårad. Jag försöker få folk att gilla mig. Men vart man än går blir man dömd. Vart man än går är man fel, gör man fel, gillar man fel. Jag går ut i -20 grader och bara står där ute i flera timmar ibland. Jag har en vän, hon har också problem. Jag försöker trösta henne, ge henne stöd. Men det är svårt när jag mår som jag mår. Pappa. Han behandlar mig som skit ibland. Han förstår inte att han inte kan behandla mig som han gör när jag mår som jag gör. Jag saknar min syster. Hon bor 80 mil bort, och jag saknar henne.. Jag saknar min hund, så mycket att det gör ont. Jag kan inte sluta tänka på hur det hade varit med henne.. Hon dog strax efter min födelsedag, strax innan sommarlovet. Jag saknar henne än. När 2015 närmade sig tänkte jag "Nu blir det bättre. Nytt år, nya möjligheter" Men nej, det blir bara värre och värre. Jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Ingen borde förtjäna det, ingen borde behöva må såhär.. Jag har sökt runt lite, och runt 1600 personer tar livet av sig varje år, i Sverige. I världen tar runt 800,000 till 1,000,000 personer livet av sig. Större delen av dem är män. Jag försöker starta kampanjen "StopDepression". Men det är svårt för en ensam tonåring att göra det.. Jag försöker få hjälp, men det är svårt att se något positivt nu för tiden. Alla ska bara hata.. Snälla hjälp mig..

Louise

BUP svarar:

Hej Louise och tack för ditt gripande brev.

Trots att du är så ung så lyckas du verkligen beskriva din djupa förtvivlan, längtan och ensamhet på ett oerhört levande och tydligt sätt. Det går nästan att "ta" på smärtan.

Jag tycker inte heller att någon förtjänar att må så dåligt som du. Det kluriga och svåra med  börja må bättre när man mår riktigt dåligt är, att det inte finns några lätta vägar att gå. Visst vore det underbart om det fanns ett magiskt trollspö, eller ett "piller" som kunde hjälpa oss ur dåligt mående?  Det finns inte, tyvärr.

Vad som hjälper är att prata, prata med någon som lyssnar och förstår. Som tröstar och ger en pepp när man känner att orken att kämpa håller på att ta slut. Vem den personen är kan det ta tid att få reda på. Ibland måste man söka och försöka många gånger innan man hittar rätt. Men det går att hitta rätt, tro mig!

Det går faktiskt att få hjälp utan att prata allt för mycket. På en del BUP-mottagningar erbjuds bildterapi eller andra former av "icke verbala" behandlingsmetoder. Jag vet inte var du bor, men det kan vara värt att försöka ta reda på det.

En del unga föredrar att chatta anonymt med en klok och inkännande vuxen. Tyvärr har vi inte den möjligheten inom BUP (ännu, men vi hoppas att det ska bli möjligt), men Tjejzonen erbjuder stöd online, likaså BRIS. Vad tror du om det? 

Jag tänker också att du inte behöver berätta precis allt med en gång, du tar det i din takt helt enkelt. Vi som arbetar på BUP är vana vid att många unga tycker det är svårt att prata i början. Det finns ingen hets eller press att man måste prata massor. Det måste få ta den tid det tar, tycker jag. Om du bestämmer dig för att prata med någon så skulle du faktiskt kunna printa ut det här brevet och ge till behandlaren. Det är tydligt och välformulerat och lämnar ingen tvekan hos den som läser.

Du saknar din syster. Jag antar att ni inte kan ses så ofta i och med det långa avståndet mellan er. Pratar ni i telefon/chatt/Skype? Även om det inte är samma sak som att ses i verkligheten så är det bättre än ingenting. Förstår hon hur svårt du har det? Kan hon trösta och peppa?

Jag tycker inte att det är svårt att förstå att du mår dåligt, du har haft det riktigt tufft under lång tid, du har kämpat länge. Du verkar stark mitt i allt det där tunga och svåra. 

Ge inte upp tanken på hjälp. Du förtjänar inte att må dåligt. Du förtjänar att må bra!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta