Känns som jag alltid försöker hitta anledning till att må dåligt.

Hej. Jag har funderat mycket på det jag skriver nu. 

Jag har inte tyckt om mig själv mycket alls så länge jag kan minnas. (Är 17) Jag har alltid varit självkritisk, till och med på lekis så ville jag hellre vara någon annan än mig själv, jag tyckte att några av mina kompisar var "bättre" än mig och jag brukade önska att jag var dom. Men ju äldre jag blev så försvann önskan att jag skulle vara någon annan och ersattes med att jag ville vara mer som någon annan (det kanske är samma sak). 

Jag har mått dålig sedan mina föräldrar skildes, då var jag runt 9-10 år. Jag mådde jätte dåligt över att de hade skilt sig och det blev värre när de skaffade nya parters. Mamma var först om jag inte minns fel och jag kände mig sviken och jag kommer ihåg att jag trodde att mamma & pappa skulle bli tillsammans igen, men så blev det inte. Jag fortsatte att må dåligt över skilsmässan och konsekvenserna som blev pga den. Jag gick aldrig och pratade med någon om det här, även om jag kanske borde ha gjort det. Där tycker jag att mina föräldrar gjorde fel, jag gick upp i vikt för att jag började tröstäta och på hälsokollen i skolan så frågde skolsyster mig "har du ätit mycket på McDonalds på senaste tiden?" (Detta har jag haft komplex för, har alltid varit lite mullig men inte överdrivet...)Hon förklarade att hon visste om skilsmässan. Jag vägde 40 kilo då och mina kompisar sa att man vägde jätte mycket då eller liknade så jag ljög om min vikt och sa att jag inte kom ihåg hur mycket jag vägde.

Men det jag vill komma fram till är att efter att allt hade "lagt sig" med det här, efter alla år, så känns det som att jag alltid försökt hitta "anledningar" till att må dåligt. Jag vet inte om det är så, det är bara så jag känner. Och jag känner nu att jag inte mår bra, jag tycker inte om mig själv, men jag vet inte om jag känner så för att jag ska ha en "anledning" till att må dåligt. Jag skadar inte migsjälv eller så men det händer att om jag blir riktigt upprörd att jag river mig själv, det gjorde jag när jag blev yngre (i samband med skilsmässan) fast då rev jag mig i ansiktet. 

Förlåt för boken men jag vet inte vad jag ska göra, vill ha en proffesionell syn på det. Tack på förhand! 

Kramar, L. 

L

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du skriver att du nu inte mår bra, att du inte tycker om dej själv men du vet inte riktigt om du känner så bara för att du vill ha en "anledning" till att må dåligt. Du skriver att det känns som du alltid försökt hitta anledningar till att må dåligt.Det blir som om du självkritiskt ifrågasätter både dina tankar och känslor om hur du mår och varför.

Jag tror nog du både mått dåligt och haft anledningar till det men kanske har det underlättat att tro att du själv kunnat välja anledningar till att må dåligt snarare än att du känt dig maktlös över händelser som du inte haft kontroll över?

Jag tror det är bra att du funderar vidare på ditt problem som du tar upp men att du gör det tillsammans med någon annan. För det är viktigt att du kan både känna och tänka på hur du mår och att du kan börja tycka bättre om dej själv.

Så jag tror att du skulle kunna ha nytta av att fortsätta fundera på ett annat sätt genom att chatta på Tjejzonen eller samtala på en ungdomsmottagning.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta