Deprimerad i ett år och får inte rätt hjälp av BUP

Jag är just nu i en kris, jag vet inte alls vad jag ska göra. Har varit deprimerad i ett år nu. Jag hade turen att hamna mellan två årskurser, så jag har bara missat hälften av varje årskurs. ( vårterminen i sjuan, höstterminen i 8:an ) nu ställs jag inför att antingen missa åttans andra termin och få gå om åttan, eller tvinga mig själv fastän jag mår dåligt att gå till skolan. Jag har redan provat att vara i skolan en gång i 3 veckor, jag mådde bara sämre, jag hade inte kunnat fortsätta, detta beror på att jag har dåligt självförtroende, prestationsångest och att jag blir trött och ledsen av att sitta där och jobba. Jag känner mig som en outsider i skolan, när jag ser alla andra normala människor.

Min depression beror på att jag var trött på att vara blyg och annorlunda, jag undrade och grumlade på varför och hur jag blev såhär. båda mina föräldrar är lite blyga, men mest min pappa. Jag började tro att mina föräldrar uppfostrade mig såhär med vilje och jag blev arg. mitt grubblande hade växt och till sist för en vecka sedan förklarade de att jag började prata senare än vanligt, rent prat vid 4-5 års ålder. Då lättade det lite. Men jag har fortfarande dålig självkänsla. 

Jag har gått hos bup i ett år, jag har fått medicin, lugnande på kvällarna och daglig certralin. Det där lugnande på kvällarna har hjälpt, första natten jag tog det somnade jag kl 10 på kvällen. (brukade somna 2-4 på natten) Annars har jag inte fått något av bup annars som hjälpt, jag är på samma stadie som dag 1 av depressionen. Det känns inte som läkarna på på mitt bup vet vad som händer med mig, de vet inte vad de ska göra med mig. Deras enda svar just nu är att jag börjar skolan, bara det? Finns det inget annat? Det är därför jag skriver till er istället för pratar med mitt bup. För att se om ni ser på det här annorlunda.

Har ni någon åsikt?

(Lite social fobi, har skurit mig men har inte gjort det så mycket för att jag mår illa blir yr och sådant av det, är lite rädd för döden så jag tänker inte på det, men jag lider som in i helvete just nu! Perioder av jättedåligt mående kan jag ha osv)

Snälla hjälp mig!

mvh, 14 årig tjej

BUP svarar:

Hej och tack för ditt välformulerade brev! Det väcker många tankar och frågor hos mig!

När jag läser ditt brev blir jag ändå glad över en sak, och det är att du redan har kontakt med BUP. För det är en bra början.

Jag har förstått att du mår dåligt och har det tufft. Du har haft kontakt i ett år, och då med en läkare, och fått medicin. Ofta inom BUP är det så att man träffar en behandlare (kurator eller psykolog) i början, innan man får träffa doktorn och får medicin. Stämmer detta med dig? Om du inte har gjort det, så tänker jag att det är jätteviktigt att du träffar en behandlare. Jag tror att det kunde vara bra för dig att träffa en psykolog, som kan göra en bedömning av dig och dina svårigheter, och se hur ni kan gå vidare för att du ska få rätt hjälp.

Så hur ska du gå till väga? Jag tror att ett bra sätt att börja på är att prata med dina föräldrar. Berätta hur du mår och hur du tänker om den hjälp du får. Det är ofta jätteskönt att ha sina föräldrar med sig, som kan hjälpa en att förklara för läkaren hur läget är och vad man behöver. Ett annat sätt är att visa doktorn det brev du skrivit hit. Det är jättetydligt och klart, och borde ge din läkare tillräckligt med information kring hur hen kan hjälpa dig vidare. Du/ni kan gott säga att du skulle vilja träffa en psykolog.

Doktorn tycker att du ska börja skolan. Ja, det är ett råd vi brukar ge när vi möter ungdomar som är deppiga och mår dåligt. Vi vet att en av de viktigaste sakerna att göra för att börja må bättre, är att hålla på den ”vardagliga strukturen”. Det innebär att det är bra att komma upp i tid på morgonen, gå till skolan (även om det är en kortare stund), äta ordentligt, sova ordentligt, röra på sig fysiskt och se till att göra sådant som man mår bra och blir glad av. Så det här med att gå i skolan är en viktig grej… MEN. Ibland är det ju så att alla inte alltid mår bra av att gå i skolan till 100%. Ibland är det saker som gör att skolan blir en anledning till att man mår dåligt… Och detta är SÅ viktigt att fånga upp! Ibland behöver man se över om det är något man behöver minska på, öka på, anpassa i skolsituationen.

Alltså: Prata med föräldrarna. Prata med doktorn och visa ditt brev hit. Ta kontakt med din behandlare eller be om att få kontakt med en psykolog. Vänta inte! Och stå på dig!

Varmaste lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta