Det är som allt är mitt fel

Hej!

I över 1 år nu så har jag mått riktigt dåligt, många vet om att jag är nedstämd och har depression. Jag kan aldrig sluta känna sorg, när jag känner sorg så tänker jag på döden och att jag bara vill bort ifrån världen.

Jag har börjat skära mig allt oftare, från armarna och ner till låren.

Jag vill inte prata med någon, känner att det bara trycker på mig så att jag känner mig stressad. Vet inte hur jag ska klara av detta mer.

Det är som att allt är mitt fel, att jag är problemet för alla. 

Jag kan aldrig tycka om mitt utseende, kan aldrig sluta att jämföra mig med alla andra tjejer, de med smala kroppar och perfekt hy. Det är vad alla satsar på, perfektion,

Jag har inget av det, är överviktig och har fula brister och har hår överallt, äckligt!

Även om jag försöker att finnas för alla andra med problem så löser jag aldrig mina egna, det fungerar inte. Jag har försökt att kolla framåt och se ljusa saker men jag kommer bara tillbaks till mörkret.

Har under ett tag börjat svälja tabletter dagligen, utan att jag behöver det.

Det kan vara huvudvärkstabletter eller något liknande smärtstillande.

Även under skoltid kan jag gå till skolsystern för att be om en, brukar då få.

Har pratat med skolkuratorn men han pratar bara om annat, har försökt att säga hur jag mår och allt med min nedstämdhet.

Men det fungerar inte, det blir bara stopp i halsen.

Och jag har varit tvungen att skippa gympan under några veckor pg.a mina sår.

Vill ingen ska se dem och tro att jag är dum i huvudet, men jag känner mig mer säker när jag skadar mig själv.

Har överallt läst efter hjälp men samma sak händer, dag efter dag.

Är det något fel på mig?

EZAS

BUP svarar:

Hej Ezas!

Ditt brev berör mig mycket, jag blir bekymrad och ledsen över att du mår så dåligt och för att du har en så negativ syn på dig själv. 

Jag undrar vad det är som får dig att tänka att allt är ditt fel, att du är problemet. Jag undrar vad du har varit med om som får dig att känna så och det gör mig verkligt ledsen. 

Jag vet att det kan kännas så, att när de svarta och mörka tankarna får tag i en så är risken stor att de helt tar över så att det är svårt att få syn på det där som jag ändå tror finns där men som just nu skyms av alla mörker. Och jag vet att det går att hitta ut ur det mörka, det är inte lätt och det går inte på en gång men det går!

Jag undrar hur du har det med din familj, vet de om hur du mår? Är det möjligt för dig att prata med dem och att be dem om hjälp så att du kan få en kontakt på en BUP mottagning för det tycker jag att du behöver. Du ska inte behöva bära allt ensam. 

Du har kontakt med skolkuratorn men som jag förstår det så pratar han om fel saker. Är det möjligt för dig att be honom att hjälpa dig till BUP, eller kan skolsköterskan som du går till och som ger dig tabletter lyssna på dig? Säkert har hon undrat hur du mår eftersom du går till henne. Jag tror att det vore bra om du skulle våga, kanske att du skulle kunna använda ditt brev och mitt svar som hjälp i att få fram det du vill säga.

Om allt det här är alldeles för svårt kan du kolla på tjejzonens hemsida. Du kan gå in på deras chatt, det är en bra sida med där du säkert kan få mer råd och där någon kan lyssna på dig.

Var rädd om dig, det är du värd.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta