Får inte ur mej något på ungdomsmottagningen

Jag vet att jag är för gammal för bup men jag vet inte var jag ska vända mig, förlåt. Jag har mått dåligt mer eller mindre i 2 år nu. Jag har vänner, det gick bra i skolan, jag jobbar. Men jag kan inte komma ur min ledsamhet. När jag umgås med mina vänner eller gör något jag gillar mår jag bra, är glad, skrattar. Jag undrar varför jag egentligen är ledsen för just då så är livet bra, men direkt när det jag gör är slut eller jag kommer hem igen sjunker  mitt humör. Jag har de senaste två åren spenderat mer och mer tid vid datorn, inte så det stör mitt livsmönster men ändå. Det är det enda jag har lust med och orkar, det enda som intresserar mig fast jag egentligen blir uttråkad av att läsa ändlösa mängder med bloggar och scrolla på tumblr. Jag har konstant dåligt samvete för allt. Om jag sover för mycket eller lite, om jag är hemma med mamma/träffar kompisar/sitter med dator eller tv/jobbar mkt eller lite. Vad som helst. Dåligt samvete om jag handlar kläder, ångrar om jag inte gör det. Konstant ångest över vad jag äter och hur mycket. Jag har aldrig svultit mig själv eller kräkts även om tankarna finns där, speciellt de senaste månaderna har tankarna på att kräkas kommit allt oftare när jag har ätit för mkt . Jag kan sitta o äta o tycka att det är gott och samtidigt tänka på hur fet o sjuk jag kommer bli om jag fortsätter äta såhär och hur mycket jag kommer ångra mig om ett par timmar eller när jag klär av mig framför spegeln ikväll eller i omklädningsrummet på jobbet imorgon, och ur mycket jag kommer ångra mig när en kille ännu en gång, som alltid, visar intresse för en av mina kompisar istället för mig. Ingen har någonsin velat ha mig på ett romantiskt sätt, jag har aldrig varit den som får komplimanger eller ens är killarnas kompis, och jag är 18 år. Jag är lång och osäker och inte tillräckligt intressant eller fin för någon. Folk säger att modellkroppar är omöjliga att få, men jag har samma längd. Jag är inte överviktig men eftersom jag är lika lång som de är så känner jag mig så himla tjock och ful i jämförelse. Mitt i allt detta känner jag mig så otroligt självisk som tänker på sånt här och klagar på allt i livet när min mamma (skilda föräldrar, ensambarn) har kämpat hela livet och trots sin låga lön alltid har givit mig allt. Jag har aldrig aldrig saknat något materiellt eller känslomässigt från henne. Jag jobbar på kvällarna och får så dåligt samvete över att hon sitter ensam hemma, dag efter dag och kväll efter kväll när hon inte jobbar. Vi bor i en liten stad och jag vet inte vad jag ska t mig till för att hon ska bli lycklig. Jag ser och märker att hon är ledsen men hon erkänner det inte och jag får så dåligt samvete. Jag klagar och vill ha saker och är självisk och så himla arg på henne hela hela tiden fast jag egentligen bara vill att hon ska få ett bra liv och vara nöjd och lycklig. Jag vill inte att hennes liv försvinner under ekonomiska svårigheter, ett jobb som fysiskt knäcker henne och till sist jag, den otacksamma dottern som jämt är arg och ledsen. Jag brukar kunna prata med mamma om allt men det jag har skrivit nu kan jag inte förmå mig att berätta för henne, det går bara inte. Men känslan försvinner inte och det har gått så lång tid nu. Jag har gått hos två olika kuratorer på två olika UMOs ett par gånger vardera men när jag väl sitter där får jag inte ur mig någonting och det känns som jag är där i onödan för att jag egentligen inte har så stora problem, ingen diagnos eller självskadebeteende eller något. Men jag vet inte vad jag ska göra längre, snälla hjälp mig och snälla svara fast jag är för gammal!

J

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker du beskriver så bra tankar och känslor du har om dej själv. Du beskriver ett rikt inre liv med många nyanser. Det finns lust och längtan men också plikt och ständigt dåligt samvete.

Jag tycker du beskriver kamp och konflikt inom dej i nästan alla frågor och det tar nog på dina krafter och kan vara hindrande. Du gör helt rätt som vill prata om detta i en samtalskontakt. Jag tror du skulle kunna få stor hjälp av att bättre förstå ditt samvete och din ångest som ibland kolliderar med din lust.

Det du beskriver här i ditt brev är precis sådant du kan prata om i en samtalskontakt. Det är inget du behöver be om ursäkt för. Det är inte onödigt eller för litet problem. Kanske blir det svårt för dej att berätta om dina problem för någon, om du tror att de tänker som du – att du är där i onödan och att du inte har någon diagnos.  

Men det du beskriver här i ditt brev är ju ett stort problem för dej och något som hindrar dej att må bra och det är vad du känner som räknas.

Så jag tycker att du i första hand ska gå till UMO igen och då våga berätta som du gör i brevet till oss och börja en samtalskontakt.
Om det känns för svårt kan du få stöd och hjälp genom att chatta anonymt på Tjejzonen.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta