Alltid känslan av att jag är annorlunda

Jag är en kille som är 16 år. Jag går just nu år ett på gymnasiet på samhällslinjen.
Jag är, enligt andra glad och snäll person som ibland har för mycket åsikter om folk och allt. Ibland åsikter som kan anses vara "taskiga". Jag är ingen taskig person, jag pratar bara utan att tänka innan och säger saker jag inte menar. Jag är en konstig person ur andra perspektiv.

Jag är en kille som föddes med fler allergier än vad som kan skrivas ned på ett A4-papper, jag föddes även med extremt svårt eksem. Jag har dyskalkyli och är även homosexuell. 

Livet känns just nu ganska jobbigt, av många anledningar. Jag vet inte alltid vad jag ska göra och ska försöka skriva ut alla mina missnöjen så detaljerat som möjligt för att förhoppningsvis kunna få hjälp/stöd/förståelse av er.

Jag föddes med eksem och allergier. Min barndom var inte vacker ur sjukdoms perspektivet förrns två år sen då jag lärde mig att leva med allergierna och mitt eksem började försvinna. Detta året skaffade min familj mot all förmodan en hund som jag inte tål. Jag älskar henne mer än allt fast att jag inte kan visa det p.g.a allergier.
Detta rev upp år av psykisk bearbetning att leva med allergier.

Jag har en ångest inombords som gör mig så frustrerad. Min familjs agerande att skaffa en hund trots mina allergier var så extremt omoget, respektlöst och oförlåtligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag vill ha någon form av upprättelse som säger att det är värt de år jag har kvar innan jag flyttar.

Livet är så orättvist, en kan tycka att jag borde få ett rättvist liv för övrigt. Nej.
Jag är homosexuell, vilket jag mår dåligt för ofta. Jag ser inget fel i att gilla samma kön, det är min syn på att jag kanske aldrig kan få barn eller vara accepterad av andra som gör mig ledsen.


Jag har fått diagnosen Dyskalkyli som är en motsvarighet till Dyslexi fast istället för bokstäver är det siffror och matte. Det gör mig dock väldigt begåvad i andra ämnen. Språk är framförallt en av dem. Jag har nästintill högsta betyg i alla ämnen (förutom matten), men vet ändå inte vad jag vill bli.

Jag har inga bästa kompisar som jag vet skulle välja mig framför någon annan kompis. Jag får alltid känslan av att jag är annorlunda eller konstig på något vis i sociala situationer, som när jag umgås med klasskompisar (Jag har kompisar). 
Vi har inte samma humor mina kompisar och jag, jag skrattar aldrig åt deras skämt.
Jag umgås aldrig med mina kompisar på fritiden, jag kan tycka att de är extremt störande. De pratar om onödiga och omogna saker. Vi har inte samma intressen någonstans, jag vet knappt själv vad jag har för intressen ibland, jag bara ser på tv-serier på datorn instängd i mitt rum, för att jag inte vill ha in familjens hund i rummet. 

Mitt rum har blivit min tillflykts ort kan man säga. 

Jag är en konstig homosexuell dyskalkylier allergisk kille som bor tillsammans med en hund jag älskar men aldrig får älska. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så ensam ibland och övergiven på ett sätt. 
Andra blir lyckliga när de hittar kärleken i livet, mår dåligt när jag då känner ångesten för att vara homosexuell även fast att jag vet hur accepterat det är i dagens samhälle.
Jag tänker också mycket på den dagen jag måste berätta om min sexuella läggning för min familj. Jag är så rädd för hur de ska ta det. Jag har läst historier om homosexuella som blivit utkastade från deras hem, föräldrar som gråtit för att det blir en besvikelse i livet.

Livet är så extremt orättvist ibland och jag vill bara ha någon som kan ge mig råd, deras åsikt och vägledning. 

EJ

BUP svarar:

Hej EJ och tack för ditt brev!

Jag förstår din besvikelse och frustration över din familj som trots din allergi skaffar en hund. Såklart blir det också jobbigt att du tycker om hunden men inte kan kela och gosa med den.
Jag håller med dig i att det inte är OK av dem att strunta i dina besvär på det här sättet, men det är svårt att veta eller ge något konkret råd i hur du ska göra med det.

Du skriver om den ensamhet du känner både i din familj och i skolan. Jag tycker att det skulle vara bra för dig att prata med någon om det och om alla dina funderingar. Det är inte bra att bära på allt det här själv. 

När det gäller din oro för hur din familj kommer att reagera när du berättar att du är homosexuell, tänker jag så här: Jag känner inte din familj eller vilka värderingar de har, så det är givetvis svårt för mig att säga hur de kommer att reagera. Men den erfarenhet som jag har är att de flesta familjer accepterar sina barn som de är även om det kan vara svårt att tänka om och sätta sig in i hur det är.

Att du inte vet vad du vill göra efter gymnasiet är inget konstigt, det är många som inte vet det. Men de som är osäkra som du kanske inte säger det högt och då kan det verka som om alla vet vad de vill göra, men så är det definitivt inte. Jag har jobbat länge med ungdomar och jag skulle nog säga att av dem jag har träffat är de flesta osäkra på vad man ska göra med sitt liv. Det tillhör på ett sätt åldern.

Det här är saker som du skulle behöva prata mer om och jag tänker att ett bra ställe för dig kan vara ungdomsmottagningen där du bor. På ungdomsmottagningarna är man van vid att möta ungdomar med alla möjliga typer av svårigheter.

Jag tänker att du skulle behöva prata om dina funderingar kring din sexuella läggning, men också den besvikelse du känner över din familjs agerande och hur du är tillsammans med dina klasskamrater. Du kan hitta adresser till din närmaste ungdomsmottagning på deras hemsida. 

Ett annat råd är att du går in på RFSL's hemsida. Där kan du hitta bra information och de har också en frågelåda. Gå in och kika på sidan så kan du nog hitta bra information.



Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta