Mina föräldrar kan inte hantera hur jag mår

Hej!

Jag är en person på 16 år (fyllande 17 nästa sommar) som just nu går en allmänpsykiatrisk utredning på BUP. Jag vet om mina problem och jag har flera personer som styr mig kropp och så vidare.

Ett av mina stora problem är mina föräldrar (de är skilda btw, har varit det i 14 år, det påverkar mig inte), som jag vet är en av anledningarna till att jag mår jättedåligt. Jag har försökt säga detta till dem, att hur de behandlar mig inte fungerar och jag bara mår sämre. Jag vet att jag har problem med min attityd, speciellt då jag skiftar mellan mina olika personligheter. Det mint föräldrar inte förstår är hur jobbig det är för mig. Hur svårt det är att ständigt hoppa mellan olika personer och få kommentarer av mina personligheter och inte kunna ta beslut eller hålla fast vid planer.

De kan över huvud taget inte hantera hur jag är eller hur jag mår. Min pappa (och resten av min familj) vet att jag haft ett självskadebeteende (som jag varit fri från i över tre månader nu) och för någon vecka sedan så satt jag med min kusin, hennes man och min pappa och pratade. Och jag berättade om hur jag ville tatuera mig och göra scarification när jag blev äldre. Och han skämtade om att jag redan hade ärr och sa att jag skulle (flera gånger sa han detta) visa min handled och mina ärr. 

Min pappa brukar också slå mig på bakhuvudet när jag säger något dumt. Och när jag intw gör vad han säger biland så säger jag "va?" och då gör han narr av mig och säger "vah?!" på ett sett som låter som om jag inte skulle kunna prata. Han brukar be mig att sluta vara dum i huvudet, sluta bete mig som en idiot, ta med mig hjärnan, använda hjärnan. Han säger att jag inte kan något och lägger alltid ord i mun på mig. han säger att jag aldrig kan komma i tid, vilket är en extremt stor lögn. Han säger massa saker om mig som inte är sanna. Och när jag säger att jag mår dåligt av att han kallar mig dum i huvudet så säger han saker som "men, jag menar det inte så" och så fortsätter han. Han vänder alltid mina ord så att allt bara blir mitt fel HELA TIDEN. Jag mår bara dåligt av att vara nära honom, jag mår dåligt att bo hos honom, jag får aldrig bort ångesten eller tanken på hur mycket min pappa hatar mig eller hur dålig han tycker att jag är.

Min mamma är jätteöverbeskyddande. När jag ska träffa en ny person ber hon alltid om deras fulla namn, adress, deras nummer och föräldrars nummer. Jag vägrar ge henne detta då jag inte vill att mina vänner ska känna sig utsatta (och jag tycker det är jättejobbigt). Det hon gör då är att få min väns för-och efternamn och söker sedan efter dem på internet så hon vet var de bor osv. Hon kan inte heller hålla inne sin ilska. Jag försöker så gott jag kan med att städa och hjälpa till, men jag klarar inte av det ibland. Det är inget jag heller tycker om, jag vet att jag gör fel men jag klarar inte av det. När hon blir arg så skriker hon på mig, kastar saker och brukar ta tag i min arm väldigt hårt. Hon har även slagit mig. 

Jag har nu fått ett jobb eftersom jag inte sak börja gymnasiet för ens nästa år. Och jag trodde de skulle vara stolta, vilket de är. Men de är fortfarande lika kränkande mot mig. Säger hur jag aldrig gör något och bara sitter vid datorn.

Det är så mycket mer de gör, som jag inte har plats för att skriva. Men när jag är hos dem mår jag dåligt, jag har ingen trygg plats att vara på. När jag är hemma har jag extrem ångest och jag har flera gånger nästan tagit livet av mig för att jag mår så dåligt över hur mina föräldrar behandlar mig. Och varje dag funderar jag på att dö så att jag kan få slippa bo med dem. 

Colubus

BUP svarar:

Hej Colubus och tack för ditt brev.

När jag läser ditt brev så slås jag av din styrka. Att du, trots att dina föräldrar inte kan bemöta dig och hantera hur du mår på ett bra sätt, ändå ger ett intryck av att vara så klok - och faktiskt stark. Jag förstår att du har väldigt mycket som du brottas med och att du har det jättetufft, så jag vill inte på något sätt förminska dina svårigheter.

Jag tycker inte att det sätt som dina föräldrar bemöter dig på är OK. Varken din mamma eller din pappa. Båda går ju över gränsen för vad man inte får göra.

Jag kan också förstå att när din mamma är överbeskyddande så blir det kränkande för dig. Jag tror inte att dina föräldrar hatar dig, men de har definitivt inte något bra sätt att visa sin omsorg. Varför dina föräldrar beter sig som de gör handlar antagligen om deras egna svårigheter och brister. Men även om det finns förklaringar till deras handlingar är det inte OK och det skadar dig.

Jag skulle vilja att du berättar hur du har det för de som gör den allmänpsykiatriska utredningen på BUP. De behöver veta vad du är med om och också vad du varit med om tidigare i ditt liv. Det är en viktig del för att förstå hur du mår, men också för att du ska kunna få hjälp.

Dina föräldrar måste ändra sitt sätt mot dig. Av ditt brev så förstår jag att de inte lyssnar på dig eller tar dig på allvar, så det behöver någon annan hjälpa dig med.

Mitt förslag är att du visar ditt brev (där du beskriver din situation på ett väldigt tydligt sätt) för dina behandlare på BUP. Du kan också visa mitt svar.

Du är värd att få den hjälp som du behöver - så stå på dig och var rädd om dig.
Jag håller på dig!!




Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta