Vaknar varje natt av mina egna skrik

Jag orkar snart inte längre. En person vet om hur jag verkligen mår, min bästa vän. Men henne känner jag dock bara över internetet. Jag har gått ner runt xx kg den senaste månaden och äter knappt. Min familj märker ingenting, vilket gör mig ännu mer deprimerad. Jag försöker stötta min självmordsbenägna vän, men det är svårt när hennes tankar bara får mig att må ännu dåligare. Men jag kan inte sluta hjälpa henne. Jag är hennes största hjälp. Jag önskar att jag var som henne. Jag vill också våga berätta, ta kontakt med en psykolog. Jag vaknar i princip varje natt av mina egna skrik då jag drömmer mardrömmar. Det kändes förut som om det snart skulle gå över, men det är just det som det inte gör. Jag har väntat i ett år, mer, på att någon ska märka, på att jag ska må bättre, på att jag ska våga berätta. Men det händer aldrig. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att någon ska se. Men det känns som om mina bästa vänner på skolan borde se hur smal jag blivit. Det känns som om de borde se att jag inte har samma energi som förut, att jag inte vill göra samma saker som förut. Jag har många gånger letat mig upp på taket utanför mitt fönster. Stått där ute, känt hur vinden rivit i mig. Till slut har jag lagt mig när och gråtit, där ute i kylan. Försökt tvinga mig att hoppa. Det blev inte bättre av att min hund dog i somras, 8 år gammal. Jag saknar henne. Verkligen saknar. En hopplös saknad som gör så ont att det känns som om jag kommer gå i tusen bitar. Min familj tror att det är okej, att jag snart glömt henne. Men det är det som är grejen, jag kommer aldrig glömma henne. Det börjar bli jul, och jag förväntas vara nere, umgås med min familj och mina vänner. Men det kommer jag inte orka. Jag kommer inte orka vara nere, le och låtsas må bra. Du kanske nu tror att, jamen, det är normalt. Jag vet hur det känns. Nej, det vet du inte. Du kanske gör det, men de flesta gör inte det. De flesta vet inte hur det känns att gråta sig till sömns varje dag, se sig själv sakta tyna bort, vakna skrikandes av mardrömmar nästan varje natt, sakna någon, sakna någon så mycket att det gör ont, att man vill hoppa, hoppa ner, sluta andas. De flesta vet inte hur det känns..

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt uttrycksfulla brev. Du skriver med stor inlevelse och även om du har rätt i att jag inte kan veta hur du känner det innerst inne, så är det inte svårt för mig att förstå att du har det tufft. Att du lider och att det ger ont inuti dig.

Du har rätt i att alla inte vet hur det känns att gråta sig till sömns varje natt. Att det är svårt för människor att förstå hur det känns att vara så förtvivlat olycklig som du beskriver. Det är därför jag verkligen vill uppmana dig till att samla lite kraft och berätta. Vad är det egentligen som hindrar dig? 

Du skriver att ingen förstår hur dåligt du mår, att ingen ser. Det är sorgligt, men på ett sätt förståeligt. De flesta människor är upptagna med att försöka hinna med sitt eget liv och så länge ingen ropar på hjälp, verkligen ropar HJÄLP! så tenderar vi att inte se.

Kanske vi inte alltid orkar se, fast någon sänder ut tydliga signaler? Jag tror att föräldrar kan tycka att det är svårt att se att deras barn mår dåligt. Kanske vill man inte se för det är så jobbigt för en själv att inse? Det är därför de måste få veta. De kan inte se in i ditt inre, eller läsa dina tankar.
Jag ber om ursäkt om jag låter lite hård nu - jag menar inte det, men jag vill verkligen understryka att du själv måste ta första steget. Kanske genom att visa det här brevet och mitt svar?

Vad bra att du har en bästis, du låter som ett verkligt fint stöd för henne. Förhoppningsvis hon också för dig? När man försöker stötta någon som mår dåligt är det viktigt att man själv får eget stöd, så att man orkar. Det får vi som arbetar på BUP också, för det är tungt ibland att lyssna på människor.

Jag tänker att ni kan fortsätta vara bästa vänner, men det är viktigt att du tänker på dig själv också. Blir det för tungt för dig, så behöver du hjälp att hitta en mer rimlig nivå på hur du kan stötta henne. 

Vad tråkigt med din hund. Det låter som hon betydde väldigt mycket för dig.  Det kan ta väldigt lång tid att så att säga sörja färdigt, även när det gäller ett djur. Klart man inte kan komma över det på bara några månader. Min katt dog för sju år sedan, men jag saknar honom än i dag, även om det är lättare nu. Det blir lättare, men det kan ta tid.

Jag tycker det låter ensamt för dig och jag skulle verkligen önska att du samlar lite mod och vågar berätta för någon. Kanske behöver du lite pepp och stöttning på vägen?
Du kan chatta både på BRIS och på Tjejzonen. Du kan vara anonym om du vill. Kanske kan du få mer stöd och tröst och möjlighet att samla mod för att så småningom gå vidare till att prata med någon IRL? Jag hoppas det.

Hoppas du får ett bra jullov. Det bästa vore om du kunde förklara för dina föräldrar att du behöver lite egen tid och att få vara i fred. Kanske inte hela tiden, men lite grand. Det är viktigt att du inte drar dig undan helt, tycker jag. Om man är nedstämd och deppig så behöver man aktivitet, umgås med andra och hitta på saker. Ibland behöver man göra det, trots att hela ens inre skriker nej!  

Men kanske är det superviktigt att alla umgås hela tiden i din familj? Då kanske en nödlösning kan vara på sin plats? En liten vit lögn? I fall du inte riktigt pallar att säga som det är, menar jag.  

En idé skulle kunna vara att du säger att du håller på med en väldigt bra bok och fråga om det är okej att du drar dig tillbaks en stund? Det brukar de flesta vuxna tycka är okej. Sen om du läser, vilar, eller bara ligger och tänker är ju din sak. Och kom i håg- lagom är bäst.

Ta hand om dig och varmt lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta