Jag skär men vågar inte berätta

Jag skär, men vågar inte berätta för mamma och pappa.

Jag mår så dåligt, så det finns ingen annan utväg. Men problemet är att jag inte vågar säga till någon. Jag går hos skolkuratorn, men jag vågar inte häller säga till han. Jag har gjort det innan också, men då hittade min pappa boken där jag skrev i och läste. Sen skar jag inte på 6 månader, men nu har jag börjat igen och har hållit på i ca. 3 månader. Jag vet inte hur jag ska kunna säga något utan att svika dem.

Ingen anar något för jag har alltid ett "leende" på läpparna, när jag i själva verket gråter mig själv till söms. Jag vet inte vad jag ska göra, för alla tror att jag alltid är så glad. Jag har förlorat tron till livet. Det ända som håller mig vid liv är mitt favorit band, men jag vet inte hur länge det håller i sig.

//L

L

BUP svarar:

Hej L och tack för ditt brev!

Vad tufft det låter att känna att man ständigt måste gå med ett leende på läpparna, trots att det känns svart inombords. Det brukar inte vara något man orkar göra särskilt länge…

En sak som gör mig fundersam är vad det är som gör att du inte vågar (vill??) berätta för någon? Grejen är att det oftast är just berättandet, att man berättar om det som tynger, som är själva nyckeln till att få hjälp, nyckeln till att förändra något! Jag tror att det är viktigt att du berättar, utan att du gör det kan du inte få den hjälp du skulle behöva. Skolkuratorer träffar många ungdomar, och de är ju till för att hjälpa dem som mår dåligt. Så om du tycker att din kurator verkar bra och du har förtroende för honom, så tycker jag att du ska göra ett försök att berätta. Om det känns svårt att sitta där och säga det, kan du kanske visa honom ditt brev hit? Jag tänker att det är viktigt att tillsammans med någon bena lite i det som känns svårt, och tillsammans försöka hitta sätt att hantera det svåra. Och han kan också hjälpa dig vidare, om det skulle behövas.

Sen din fundering över hur du ska kunna säga något till dina föräldrar om att du skär dig, eftersom du inte vill svika dem. Vet du, jag tänker att de allra flesta föräldrar är supermåna om att deras barn ska må bra. Det är jätteviktigt för dem, och de är sannolikt beredda att göra allt som står i deras makt för att hjälpa dig om det behövs. Så jag tror verkligen inte att du sviker dem. Möjligen kan de känna sig förtvivlade om du inte berättar, eftersom de så gärna vill få möjlighet att hjälpa! Starka reaktioner från dem beror ofta på att de älskar dig, och blir oroliga och inte vill att du ska må dåligt. (du kanske också skulle vilja veta om din mamma eller pappa mådde dåligt?) Föräldrar förstår ofta mer än man tror, och de kan vara bra att prata med. De kan också hjälpa till, och kan stötta dig i vardagen. Och ringa till BUP om det skulle behövas! Så jag skulle ändå vilja peppa dig att prata med dem. Båda tillsammans eller en i taget.

Hur du än gör, så tycker jag inte att du ska vänta. Ta ditt mående på allvar, och berätta för den du har förtroende för. För ingenting blir ju bättre om du inte gör det.

Lycka till!

En sak till! Vad härligt att du har ett favoritband som du kan hämta kraft ifrån! Det är jätteviktigt att ha sådana saker att ägna sig åt när det känns tungt i livet. Vad finns det för annat som gör livet en anings aning lättare att leva, som gör mörkret en anings aning ljusare, och som kan göra dina leenden äkta och glada en stund? Fler band? Musik? En sport? Något djur? Några vänner eller släktningar? En plats? Måla? Virka? Baka? Fundera på det och skriv en lista! Och var noga med att ägna tid åt det!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta