Hur ska man våga ta första steget mot hjälp?

Hej! Jag är för det mesta en glad och positiv tjej. Jag har mått rätt dåligt de senaste åren. Skärt mig när ångesten blev för stor ( men har slutat med det) och har även tryckt fingrar i halsen i hopp om att det skulle lätta på ångesten. Men det hjälpte inte förutom att skära sig men jag vill verkligen inte göra det. Jag är en person som inte tycker om att prata om mina känslor eller visa mina vänner hur jag egentligen mår. En av mina bästa vänner har panikångest och har gått till BUP så jag har inte velat ta för mycket plats då det inte var jag som hade "riktiga" problem. Men nu känner jag mig så ensam då mina vänner har glidit längre bort från mig. Jag orkar inte må så här dåligt och vara alldeles ensam. Men jag avskyr att prata om mina problem. Jag hade egentligen velat gå till en psykolog eller liknande men gillar som sagt inte att prata och hur börjar man en konversation om hur man mår mentalt med en helt främmande människa? Hur man funderar på att skära upp handleden lodrätt eller hur man funderar på att köra ut från vägen när man kör bil. 

Jag sover mest om dagarna. Har även börjat skolka lite då jag inte finner någon mening med skolan eller människorna i den. Vill bara att allt ska ta slut så jag kan resa långt härifrån. Det känns som det hade varit skönt att lätta på lasten men vet inte hur man ska våga ta första steget mot hjälp. När räknas ens problem som "riktiga" problem. Allt känns bara så sjukt pinsamt och förnedrande.

JW

BUP svarar:

Hej JW!

Jag börjar med din fråga när problem räknas som riktiga. Jag skulle säga att de gör det när man själv upplever problemen som störande, när det mer eller mindre ständigt finns inuti huvudet som grubbel och när problemen påverkar ens vardag.
Det betyder inte att man inte kan ha stunder då man mår bra och då problemen inte är närvarande. Det vanliga är att problemen kommer och går. Så jag tycker absolut att dina svårigheter är värda att tas på allvar och är riktiga.

Jag förstår att det kan kännas svårt att söka hjälp. Du verkar ha många frågor kring hur man ska börja en konversation om hur du mår, men jag är ganska säker på att du kommer att märka att det inte är så svårt. Att det troligen inte kommer att kännas så svårt är för att den människa som du träffar kommer att ställa en massa frågor som kommer att hjälpa dig på traven. Frågorna är till för att den professionella hjälparen ska förstå hur det är för dig och för att hen ska kunna hjälpa dig.

Du behöver inte berätta allt på en gång, det kan vara svårt och kännas läskigt. Det kan behövas lite tid att känna sig för om den personen som man prata med är någon som man kan lita på. Ibland kan det ta ett tag innan man hittar rätt, men ofta fungerar det från början.
När du tar den första kontakten behöver du bara berätta en liten del av dina svårigheter som t.ex jag mår dåligt, känner mig ledsen och orkar inte ha det så här. Det är fullt tillräckligt för att beställa en tid,

Jag tycker verkligen att du ska samla mod till dig att ta nästa steg. Det är inte bra för dig att du bär allt själv. Precis som du skriver så tror jag du behöver lätta på lasten - när man bär allt själv är det lätt att hamna i cirkeltänk. Det kan vara svårt att få perspektiv, till det behövs det någon annan som ser problemen utifrån.

I första hand tycker jag att du ska vända dig till din ungdomsmottagning. Alla ungdomsmottagningar har kuratorer eller psykologer anställda som är vana att möta ungdomar med liknande problem som du har. Om det finns en ungavuxna- mottagning där du bor kan du också vända dig till den.
På 1177 kan du hitta vad som finns där du bor. 


Ta mod till dig och ta nästa steg

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta