Gråtit i veckor utan att veta varför

Hej, jag är 14 år och jag har inte mått speciellt bra på sista tiden. Förra året gick en kompis bort, han var väldigt ung. Efter det kände jag mig helt krossad, jag är känslig så för mig var det där en riktigt stor händelse, efter det har det gått bort fler personer runtomkring mig, jag kanske inte kände alla så bra, men jag vet att dom betydde mycket för mig för efter allt detta så var jag nästan aldrig glad. Under två år har jag velat byta skola och i år tänkte jag att det skulle bli superkul att äntligen få det gjort, så jag bytte tillsammans med min bästavän. Vi båda kände att allt skulle bli bättre, vi skulle slippa alla jobbiga lärare, vi skulle inte vara lika stressade och inte känna av paniken efter alla kuggade prov som man var tvungen att göra om för att man skulle få godkänt. Men så blev det inte, jag gick i min skola i 5 veckor och sedan bytte jag tillbaka,  jag kände att jag inte passade in, jag var inte som någon av dom i min klass, jag kände mig helt enkelt utanför. Allt det här om att jag inte har mått särskilt bra började nog för några månader sen, det började i somras, på sommarlovet. Jag har min tremänning, alltså min släkting nere i Stockholm, 4 timmar bort ifrån mig. Jag träffar hon kanske 3 till 4 gånger per år, hon är nog min allra bästa vän, och när hon åker ifrån mig känns det som att ett syskon slits ifrån en, som om man aldrig skulle kunna få träffa henne igen. Också har jag en till, hon bor också i Stockholm och är som min tvillingsyster, dom känner inte varandra men jag vet att vi tre tillsammans skulle kunna skapa världens syskonkärlek tillsammans. Jag har inte träffat någon av dom på länge nu och jag saknar dom väldigt mycket båda två, jag kan helt enkelt inte leva utan dom. Jag har gjort flera test på internet som handlar om både generell ångest & depressionsproblem, och varje test jag har gjort har hamnat på högsta grad, till exempel såhär. "Du har utvecklat generell ångest/svåra depressionsproblem." Allt detta handlar såklart inte bara om mina kompisar men jag kan verkligen inte förklara allting för då skulle detta bli ett tre kilometers långt brev, bokstavligen.  Under ungefär 3 månader har allt detta blivit mycket, mycket värre, jag har gråtit i veckor utan att veta varför och jag mår så dåligt att tårarna inte slutar rinna och hela jag blir helt nere, min kropp orkar inte och det går inte att prata med mig, mina kompisar har känt av att det är något fel på mig, att jag inte mår som jag ska längre, vissa har till och med sagt till mig, "du borde ta kontakt med kuratorn, soc eller BUP, du kan inte må såhär". Jag har brustit ut i gråt i klassrummet, hemma, hos kompisar och överallt, det här går inte. Min kompis har allvarliga problem, hon går till er varje vecka och får antidepressiva piller, hon säger att jag skulle behöva gå till er och få hjälp, att prata ut och må bättre. Jag står snart inte ut mer, det enda jag ber om är att få hjälp, och att prata ut med någon är nog det bästa för mig just nu, jag hoppas att ni förstår vad jag menar, att känna sig tom, helt livlös och att känna en stor tyngd och tårar över bröstet är inte lika roligt varje dag längre, tack för mig. 

L

BUP svarar:

Hej L och tack för ditt fina brev!

Oj, vad svårt du har det! Det låter som det har hänt en hel massa jobbiga saker på ganska kort tid. En vän till dig har gått bort och även andra (kanske släktingar?) har dött. 
För mig blir det inte alls svårt att förstå att du mår dåligt. Att sörja kan ta tid och det finns inget som säger att man är färdig med sin sorg efter bara ett år. Du har också viktiga släktingar som tycks vara nära dig nästan så som syskon, men som du inte träffar så ofta och som du saknar.

Ett tips: Även om ni inte ses ansikte mot ansikte så finns det ju andra sätt, tänker jag. Till exempel Skype, chatt eller SMS. Vad jag menar är att ni kan ju hålla en hyfsat god kontakt även om ni inte träffas så ofta. (hoppas ni kan ses på jullovet!)

Din kompisar låter både kloka och medkännande. Vilken tur du har. Hoppas ni kan ha stunder tillsammans som inte är så deppiga? När man har det tungt, sörjer och saknar, så är goda vänner något av det bästa som finns. Någon som förstår, lyssnar och finns till för en, är guld värd. Och som kanske kan peppa och dra med en ut på en aktivitet, fika eller bio. För när man är ledsen kan det vara svårt att dra med sig själv ut på aktiviteter, fast man behöver göra saker. Göra saker, sova okej och äta regelbundet.

Hur är det med dina föräldrar? Är de bra på att trösta och förstå dig nu när du har det så här svårt? Jag hoppas det.

Jag tycker absolut du ska lyssna till både dig själv och dina kompisar och prata med någon. Ibland kan det kännas skönt att riktigt få prata ut med någon som inte är så nära en känslomässigt som en förälder eller nära vän är. Vad tror du om det?

Om du vill kan du be en förälder ringa till BUP och beskriva din oro och ledsnad. Förhoppningsvis kan du få komma dit och prata, men ibland kan det tyvärr ta ganska lång tid innan man får komma till oss.

Vad jag tror att du skulle kunna bli hjälpt av är att chatta med en kurator på BRIS. Kuratorn kan hjälpa dig att ytterligare sätta ord på allt det tunga inom dig och även hjälpa dig med tips och råd. 

Du är jätteledsen nu, men det kommer att bli bättre, det är jag säker på. Det kommer antagligen inte ske på ett kick, utan gradvis och du behöver stöd för att orka.

Men en vacker dag kommer du upptäcka att du inte är lika ledsen längre. Att du kan hitta stunder då livet känns okej igen. Så småningom kommer de stunderna bli längre och längre och de ledsna stunderna färre och färre.

Var riktigt rädd om dig och varmt lycka till!



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta