Tom, likgiltig, ledsen, tyngd…

Jag känner mig alldeles tom, likgiltig, ledsen, tyngd och dylikt. Det har varit såhär i nästan tre år. Och igår rann allt över. Jag fick panik och började skära mig igen, min mamma kom in och såg allt. Idag vill hon att jag ska åka till en BUP mottagning för att jag vägrar prata, legat i sängen hela dagen och skippade skolam för jag orkade inte hålla min fasad idag. Jag kan inte prats känslor med folk och hur jag mår. Hur ska jag kunna göra det? Sen allt jag vill veta är om jag är deprimerad, jag har gjort olika depressionstest på nätet flera gånger och fått samma svar varje gång - att jag ligger högt på en depressions skala. Jag vill bara ha hjälp. 

A

BUP svarar:

Hej A och tack för din fråga!

Huruvida du är deprimerad kan jag inte svara på utifrån ditt korta brev… men det låter onekligen som att du har det jättetufft och mår dåligt. Vad bra att du orkar skriva hit!

Jag tänker nog precis som din mor (och du själv, tror jag). Att du behöver hjälp. Så snart som möjligt.

Du skriver att du inte kan prata känslor. Det kan ju betyda olika saker. Att man inte vet vad man känner. Att man inte kan beskriva det man känner. Att man inte vet vad och hur mycket man ska säga i den nya situationen. Att man tycker att det generellt är svårt att prata med någon annan. Att man tycker det är svårt med främmande människor. Att det är jobbigt att prata när någon sitter där mittemot en och typ stirrar när man försöker berätta…. Vad är det som är knepigast för dig?

För grejen är att det här med att prata om det som känns svårt är liksom nyckeln till att få hjälp. Om man inte berättar, så kan ju folk inte veta… vilket i sin tur kan göra att man inte får den hjälp man behöver. Och att sätta ord på det som gnager och känns svårt brukar göra att det känns bättre, den där ”stora svarta klumpen” blir lite mindre och lite tydligare och lättare att överblicka.

Du ska veta att man på BUP är van att träffa barn och ungdomar som mår dåligt, och som har både lätt och svårt att uttrycka och beskriva vad som känns svårt. Så du kommer att få hjälp att berätta. Men kom ihåg: Ingen kan tvinga dig att berätta något du inte vill! Det är DU som bestämmer hur mycket och vad du ska berätta.

Så hur ska du göra?

Jag tycker att ditt brev hit är tydligt. Ibland kan det vara lättare att skriva det man tänker och känner, än att prata om det. Är det något du skulle använda dig av? Antingen ditt brev hit, eller att skriva ner mer och låta den du träffar få läsa det. Skulle det göra saken lättare att du kunde be den du träffar läsa brevet, och sedan kanske ställa lite följdfrågor utifrån det?

Ibland kan det också vara till hjälp att ta med sig någon som kan hjälpa och stötta en när man ska förklara. Skulle din mamma kunna förklara hur det är för dig? Kan du ta henne till hjälp? Eller någon annan vuxen som du har förtroende för? I vissa fall kan även en kompis vara med en gång.

Ibland är det lättare att börja prata med någon som finns lite närmare i vardagen… jag tänker t ex på skolkuratorn eller skolsköterskan? Tillsammans med hen kan du formulera vad som känns svårt, så att det blir lättare att prata t ex på BUP…

Sen finns ju också Tjejzonen där du kan chatta med en storasyster… det kan vara ett tryggt sätt att börja på, då du inte behöver prata med någon irl. Där kan du också få pepp och stöd för att söka vidare.

Vad du än väljer, så sök hjälp nu! Idag!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta