Känns som ingenting kan hjälpa mig!

Hej! Har mått dåligt mer eller mindre så länge jag kan minnas, jag har ingen aning om varför. Minns en gång i lågstadiet då jag sprang och gömde mig i panik, grät och slog huvudet i väggen och ville dö. Minns inte varför. Hände det kanske någonting eller var jag bara arg eller ledsen?

Funderar starkt på om jag kanske har adhd och/eller borderline. Hur gör jag för att få en utredning,  och hur går den till?

När jag var 15 så hade jag sex med en kille som är 6 år äldre. Jag ville inte och jag ångrar det. Jag sa inte nej verbalt, men tycker att han borde märkt ändå att jag inte ville. Jag känner mig våldtagen men ändå inte. Var jag bara ung och dum eller var det han som gjorde fel?

Första året på gymnasiet så blev jag sexuellt utnyttjad av min bästa vän. Jag har inte berättat något av det här för någon kurator eller psykolog osv. Självklart har allt det här fått mig att må dåligt,  men det är inte det som är grunden till det. Har dämpat ångesten och allting en del med alkohol och självskadebeteende, jag vet att det inte är en långvarig lösning men vet inte hur jag ska göra. Ser ingen lösning på det här. Äter medicin, träffar kuratorn på skolan,  går till BUP. Vill ta livet av mig, känns som att ingenting kan hjälpa mig. Har flickvän,  kan vara med henne och ändå vilja dö eller skada mig själv. Vet inte vart jag ska ta vägen. 

BUP svarar:

Hej!

Det låter som att du har haft det tufft länge, och mår fortsatt dåligt. Jag tycker att det är bra och klokt av dig att söka hjälp, men du beskriver också att du inte riktigt blir hjälpt. Du söker under tiden andra strategier för att bli av med din ångest, som är destruktiva och inte verksamma i längden. Det låter nästan som att du låter kontakterna (med kuratorn och BUP) fortsätta, men vågar inte ta tag i ditt mående på djupet… kan det stämma?

Du nämner flera saker som har hänt och som du funderar på om de kan påverka ditt mående, som du valt att inte berätta. Det finns mycket som kan påverka och samspela i hur man mår. Det kan vara tidigare händelser som gnager, men det kan såklart också vara saker som händer och pågår idag som man behöver komma tillrätta med. Jag tror att det är superviktigt att vara så öppen och ärlig man kan med hur man mår, tänker och känner. Jag tror att du, utan att du berättar hela sanningen, inte kan få den hjälp du verkligen behöver. Jag tror också att du behöver vara ärlig mot dina behandlare med att den hjälp du får inte har hjälpt dig på rätt sätt hittills. Om det känns svårt att prata om det, kanske du kan visa dem det brev du skrivit hit? Jag tror, som sagt att det är viktigt att ni tillsammans kan fundera lite över de sakerna du varit och är med om. Kanske kan ni sedan avskriva dem som ”mindre viktiga”. Men kanske visar de sig vara avgörande för hur ni ska jobba vidare. Och jag tror att ni behöver titta på vad som funkat bra/mindre bra med den hjälp du fått hittills, så ni kanske kan hitta nya bättre sätt för dig.

Och du, har du inte förtroende för den behandlare du träffar, så se till att få byta. Detta är helt OK och händer då och då. Det är viktigt att det känns tryggt och bra för att hjälpen ska funka.

Du har även funderingar på ADHD och borderline. Även dessa frågor är det viktigt att du tar upp med din behandlare på BUP och/eller med skolkuratorn. Jag bifogar här lite info som förhoppningsvis ger dig lite svar på dina frågor.

Lycka till!