Ingen att prata med

Ända sen mina föräldrar skiljde sig (för 5 år sen) så har i princip inte haft någon kontakt med min pappa. Ibland så saknar jag honom för att förut var vi väldigt nära, men ibland undrar jag om jag kanske har det bättre utan honom... Han bor inte ens 1 km från där jag bor, och jag vet egentligen inte fortfarande varför vi inte har någon kontakt. När dem skiljde sig så mådde han väldigt dåligt och mamma sa att jag måste ge honom tid. Så jag väntade, och väntade men han tog aldrig kontakt. Sedan träffade han en ny och verkade må bättre men tog fortfarande inte kontakt. Han har sagt fler gånger att vi måste träffas oftare och så vidare, men har ringde aldrig. Det känns hela tiden som att han lägger över ansvaret på mig vilket gör mig jävligt förbannad. Jag bor med min mamma och vi bråkar nästan hela tiden. Det känns som att hon aldrig lyssnar eller bryr sig om vad jag har och säga, och jag litar inte på henne alls, så jag pratar knappt med henne. Jag blir arg på henne hela tiden, ibland utan någon egentlig anledning.

Jag känner mig nästan konstant stressad och ångestfylld. Mest över skolan och vänner som inte mår bra, eller som utför brott och umgås med fel personer. Ibland känns det som att jag inte orkar göra någonting längre,jag är trött hela tiden...

Just nu är jag också väldigt stressad över att min farmor ska dö. Hon är sjuk och min farfar har sagt att det är som att hon gett upp. Om hon dör så vet jag ärligt talat inte hur jag skulle kunna klara det. Jag pallar inte att en till person ska dö.

Jag typ ingen som jag kan prata med. Jag har väldigt svårt att lita på folk och jag känner ingen som har gått igenom samma sak, som jag tror skulle fatta. Det finns en, men jag vill inte tynga henne med mina problem för hon mår redan dåligt. 

Jag har gått till Kuratorn några gånger med det var över ett halvår sen nu. Hon skulle kontakta en som hon tyckte jag borde prata med, men när jag frågade henne om det för ett tag sen så hade hon inte fått tag i henne. När jag pratade med kuratorn så upplevde jag att jag bara mådde sämre för att jag pratade om saker jag hade förtryckt i flera år och aldrig pratat om förut. Sen några veckor efter så mådde jag bättre, sedan sämre, sedan bättre och nu sämre igen... 

Borde jag själv söka hjälp? Jag vill inte gå och prata med mina föräldrar, vilket jag hört att man brukar göra på BUP. Vart kan jag annars vända mig? (Jag vill inte ta kontakt med Soc.) Men jag vet inte om jag kommer orka det här själv, utan att prata med någon...  

MC

BUP svarar:

Hej MC!

Bra att du skrev för jag tycker absolut att du ska söka hjälp! Du behöver verkligen få prata med någon om din situation.

Till Ungdomsmottagningen kan du söka själv och gå utan dina föräldrar. Du kan kanske också få hjälp där att så småningom prata med dina föräldrar om hur du har det. Men det kan du bestämma över själv.

Jag blir arg när jag hör att kuratorn inte följt upp ert samtal bättre och sett till att få tag på den hon skulle kontakta på ett halvår. Det är inte OK!

Du har rätt i att det inte ska vara du utan pappa som är vuxen och den som ska se till att det blir av att ni träffas. Men det verkar ju inte som om han förstår det eller klarar av att göra det. Om du har bra kontakt med farfar så kanske han kan hjälpa dig att prata med pappa om att du verkligen vill och behöver träffa honom.

Även om farmor är sjuk så förstår jag det som att ni står varandra nära och då vill nog både hon och farfar att du och pappa inte ska glida ifrån varandra. Särskilt nu skulle ni ju behöva varandra. Om ni träffades skulle du också själv ha möjlighet att ta reda på om du vill träffa honom eller inte i fortsättningen.

Jag vet inte om du och mamma har haft det bra förut men inte når varandra nu? Du skriver att du blir arg på henne hela tiden, ibland utan anledning -  men också att hon aldrig lyssnar. Så jag vet inte om du försöker och hon avvisar dig eller om du är deppad och irriterad och att det blir hon som får all din besvikelse och ilska? Hon är ju där med dig vilket pappa inte är.

Det är många saker som du funderar över och jag tycker att det låter som att du får ta mycket mer ansvar än du borde. Du verkar vara en stark och handlingskraftig tjej som verkligen kämpar, men man behöver andra att fundera tillsammans med.

Även om det i början kan bli som det blev för dig att man "river i sår" och då mår sämre, är det bra att ta hjälp så att man inte funderar i cirklar. Så du kan prova dig fram vem/vad som funkar för dig.  

Ge inte upp utan försök med ungdomsmottagningen direkt.