Har helt tappat motivationen för allt

hej, förlåt att jag stör och så men vet inte vart jag ska vända mig. har ingen att prata med och det känns som om jag kommer bli galen och skada mig själv snart. jag har gått hos bup, när jag var elva så tre år sen ungefär. det var främst för min anorexi men fick också andra diagnoser som depression och panikångest. ett tag för några månader sen kändes det som om allt hade blivit bra, jag hade inga problem med maten, hade motivation till att spela gitarr igen osv men nu har det blivit jättejobbigt igen. (men det känns på ett sätt som om jag fejkar allt, vet inte hur jag ska beskriva det men det känns som om jag inbillar mig allt med att jag är "deprimerad"). iallafall, har helt tappat motivationen för allt och det är nästan som om det som brukade göra mig glad nu gör mig ledsen och påminner mig om hur dålig jag är. alltså så fort jag försöker med gitarren blir jag påmind om hur mycket jag suger. dessutom har jag skippat skolan ganska mycket på sistone just därför att jag har så svårt att komma iväg på morgonen för får bara skit mycket ångest och att lämna huset skrämmer mig plus att jag hatar min kropp och hur jag ser ut så vill inte visa mig bland andra. även fast jag får A på prov och sånt känner jag mig som den sämsta och dummaste människan på planeten. plus jag är alltid jättetrött och har jätteont i huvudet, även fast jag tar typ fyra alvedon gör det fortfarande jätteont. kan inte fokusera mig på något. min mamma har märkt av det här tror jag, mest bara min ångest då, och hon har sagt flera gånger att vi ska tillbaka till bup för att jag inte kan skippa skolan så mycket, men jag vänder mig emot detta för att det känns som om jag är fejk och som om de diagnoser jag fick förut var falska liksom, vill inte ta upp resurser som skulle kunna hjälpa någon annan. jag vet inte om något av det jag skrivit ens är begripligt. behövde bara få ut det, har ingen att vända mig till. jag vill inte störa mina vänner och känner att det inte är deras ansvar att lyssna på mig när jag ältar om mina "problem". 

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du stör verkligen inte! Det var bra att du skrev nu när du når så dåligt och inte har någon att prata med. Varför berättar du inte? Har det något att göra med att du känner dig som att du fejkar? Och varifrån kommer tanken att dina tidigare diagnoser var falska? Jag undrar om det ingår i ett mönster där du verkar förringa dina känslor och dig själv. 

Du skriver att du känner dig som den dummaste och sämsta människan på vår planet. Det måste verkligen vara hemskt att känna och tycka så om sig själv. Men du har inte alltid gjort det. För några månader sedan mådde du ganska bra, men sedan förändrades allt. Vad hände? 

Du skriver att du hatar din kropp och hur du ser ut. Du måste prata med någon om dessa tankar du har och hitta andra lösningar än att stanna hemma från skolan. Att du isolerar dig kommer inte att hjälpa dig med hur du tänker om dig själv. Erfarenheten är snarare att isolera sig gör att problemen blir större. Och antagligen är inte de i skolan så upptagna av hur du ser ut? Jag tror det är bra om du pratar med andra om hur du uppfattar dig själv så du blir påmind om att det du tror behöver inte alls delas av andra. Ibland kan det kännas skönt att tänka så - att andra tänker annorlunda än jag själv. 

Jag tycker du ska berätta för din mamma och att ni igen går till BUP och får hjälp. Jag tror hon vill dig väl och du behöver någon som vill hjälpa dig nu när du är så tveksam till om du är värd att få hjälp och må bättre. Då är det bra att hon finns och ser dig.

Lycka till!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta