Ingen verkar vilja lyssna

Hej bup. 

Inte ens jag vet vad som händer. 

Jag hamnar i diskussioner nästan dagligen mellan speciellt en personal på mitt hvb. 

Jag blir så jävla stressad av att inte ha mina rakblad i fickan, och jag är jättespeedad konstant men jag är så himla ledsen och nere men ingen ser det och om jag säger att jag är ledsen så svarar de ”men du är ju jätteglad” och det gör så himla ont. Vad har jag gjort? 

För ett par dagar sedan hade jag på mig min chest-binder i över två dygn i sträck, jag har så ont i ryggen och i mina vänstra två lägsta revben, jag kallsvettas och gråter nästan av smärta. 

Imorgon är det skola men jag kan inte lämna huset utan en binder på mig. Och det gör för ont att ha på sig en mer än 20 minuter, så jag är körd. 

Jag lever i ständig ångest och sorg, mina tankar snurrar snabbare än vanligt och jag kan inte göra något på lektionerna, kan inte koncentrera mig. 

Jag hatar när folk är mindre än 2 meters avstånd ifrån mig, och blir det 1 meter får jag panik. 

Min SO:lärare försökte gå emot mig när jag hade en panikattack men jag ryggade undan och han blev ganska förvånad. 

”Vad gör du..?”

Jag.. gillar bara inte mänsklig kontakt. 

Jag tar avstånd från alla och vägrar egentligen prata med någon om allt. Jag orkar inte bli sårad igen. 

Och när jag väl pratar med nån fattar de 0 och/eller tar mig inte på allvar. 

De vill inte lyssna. 

Ingen vill lyssna. 

Ingen har tid att lyssna, eller pengar att lyssna, eller så bryr de sig bara inte ett skit. 

Det fanns en som ville lyssna. 

Sen kom det en annan ungdom till hvb:t som var duktigare och sjukare och bättre. 

Den som är bäst och snällast och sjukast får alltid ett frikort. De får göra vad de vill för att de är sjuka nog och alla bryr sig om den personen endast.

Jag var den personen förut, det märkte jag ganska snabbt. 

Jag fick göra vad jag ville, medan de andra inte fick samma möjligheter. 

Jag tyckte redan då att det var fett skevt. 

Nu när jag är i samma sits som de andra är det riktigt jävla pissigt. 

Den nya får åka till stan när hon vill och köpa hämtmat när hon vill medan vi andra knappt kan gå ut själva. 

Vi sköter oss. 

Hon är bara ängeln i herrskapet. 

Ah, jag vet inte vad som händer. 

Jag överväger självmord varje dag, varje gång jag får chansen rusar tanken ”ska jag?” genom huvudet. 

bugboy

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det är inte svårt att förstå att du har många saker som påverkar dig och som bidrar till din känsla av att ha det tungt och svårt. Du beskriver hur svårt du har det med att prata och berätta för andra för att få stöd och hjälp. Samtidigt så är det kanske det som är det centrala för dig. Att du tänker att du inte kan vara nära någon annan och att det nästan inte finns någon att lita på.

Samtidigt så säger du att ingen ser hur ledsen du är utan att omgivning uppfattar dig som glad. Jag undrar om det kan ha att göra med vad du faktiskt visar upp. Du kanske kan pröva att visa upp något än ett glatt ansikte.

Du kanske kan pröva att visa upp att du inte alls är glad och att du tänker och känner saker som gör dig ledsen och nedstämd. Kanske kommer du att märka att din omgivning då reagerar och möter dig på ett annorlunda sätt. Se om du kan göra ett försök med detta. Min erfarenhet är att det sällan är särskilt hjälpsamt att hålla saker inom sig och för sig själv.

Om man bara vågar försöka övervinna sin oro och rädsla så brukar det efter ett tag kännas lite bättre, om man inte tänker att man måste ta hand om allt själv.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta