Haft familjeproblem i stort sett hela mitt liv

Hej!

Jag har haft familjeproblem i stort sätt hela mitt liv.. Det börja med att jag blev bort skickad till en fosterfamilj när jag var 3 år och sen tog min mamma mig ifrån familjen runt när jag var 9 år. När jag gick i 7an börja jag straffa mig själv genom att skära mig, inte äta eller inte göra sånt som gör mig lycklig. För jag kände mig värdelös, att jag inte var värd nått och att livet aldrig skulle bli bättre. Jag gick i långärmat från 7an - 9an för jag skämdes över mig själv för ärren. Min mamma har hela mitt liv tryckt ner mig så långt till botten som det går. Jag fick ofta höra kommentarer som: Jag önska att du dog vid födelsen, gå och dö och du är inte värd nått.. Dom kommentarerna får jag höra nu också.  Min pappa gör exakt "ingenting" för jag tror han är rädd för min mamma eftersom hon är ganska våldsam. I 9an börja jag gå i t-skirt igen för jag ville inte behöva skämmas och jag visste att jag måste visa mina armar nån gång i livet. När jag gjorde det börja alla stirra på mig och jag fick gå på mycket "möten" med rektorn och lärare. Efter det skicka skolan mig till BUP där jag fick gå på möten 3 gr i månaden. Mamma var med på alla möten jag gick på även om jag inte ville.. Min mamma sa att jag var deprimerad pga att jag hade det svårt i skolan.. Fast det var en helt annan anledning, men jag ljög och höll med ändå. För jag våga inget annat.. Sedan fick jag antidepressiva och sömntabletter av BUP sen rann allt ut i sanden. Med åren har min mamma blivit mer våldsam, förut kanske hon skrek på än och slog än nån gång ibland. Men nu kan man få en käft smäll, ett slag i magen eller vad som helst bara man är på bra humör hemma. Många vill polisanmäla min mamma men jag och min bror säger nej, för det blir bara värre då. Jag går varje dag med en klump i magen när jag ska gå hem från skolan, eller ut från mitt rum för jag är rädd för min mamma och för vad som ska hända i framtiden. Jag funderade på att kontakta soc så att man kan få ett boende stöd, men min bror säger att mamma kommer följa efter mig vart jag än flyttar.. Så jag vågar inte. Jag har vänner som stöttar mig och vänner jag kan sova hos ibland och mitt mål är att gå ut gymnasiet och sedan skaffa jobb och flytta så snabbt som möjligt. Men jag vet inte om jag kommer klara av 2 år till.. 

Oklar

BUP svarar:

Hej och tack för att du skriver till oss!

Jag blir väldigt berörd av ditt brev. Det skär i hjärtat när jag inser hur mycket du behövt vara med om. Du har blivit kastad omkring som en vante utan att själv ha haft mycket att att säga till om. Jag skulle tro att anledningen till att du blev placerad i fosterhem som 3-åring var att dina föräldrar inte klarade av att ta hand om dig. Du bodde i din nya familj i 6 år innan din mamma tog dig ifrån familjen. Sex år är lång tid i ett barns liv och jag gissar att du hade hunnit vänja dig vid din nya familj och att det var smärtsamt att skiljas från den.

Du har nog inte fått känna dig värdefull och älskad just precis för att du är du. Alla barn behöver  få värme, kärlek och känna att de duger. Det brukar vara föräldrar som står för den närheten, men i ditt fall verkar det inte som dina föräldrar klarat av den uppgiften. Jag förstår också hur känslan av att vara värdelös växte i dig och drev dig till att straffa dig själv genom att skära dig och genom att svälta dig.

Din kontakt på BUP blev inte vad den borde ha varit. Din mamma ljög och sa att du var deprimerad och du vågade inte säga sanningen. Du fick inte chansen att säga som det var eftersom mamma var med på alla möten. Du har funderingar över soc och polisen och det är ju inte konstigt med tanke på allt du gått igenom, men du (och din bror) är tveksamma och rädda att det kan bli värre.

Du är 17 år nu och står på gränsen till vuxenvärlden, då du är myndig och får bestämma över dig själv.  

Jag tycker det är skönt att veta att du har din bror, att du har vänner som stöttar dig och som du till och med kan sova över hos ibland. Det är också bra för dig att du har satt upp målet att gå ut gymnasiet och att du planerar att skaffa jobb och flytta så snart som möjligt. De målen är nog till stor hjälp för att stå ut.

Jag skulle verkligen önska att du slapp klumpen i magen och det skulle nog hjälpa att prata med någon. Kanske kan du vända dig till skolkuratorn eller till Ungdomsmottagningen. Jag tror det är bra för dig att ha någon att prata med och hjälp att bearbeta händelserna under din upp växt även när du har passerat 18 år.

Inför att du funderar över vad socialtjänsten skulle kunna hjälpa till med föreslår jag att du kikar på Kollpåsoc

Ett ytterligare förslag är Tjejzonen De har en chatt som är öppen fem kvällar i veckan. Man kan också få en "storasyster" att ha chatt-eller mejlkontakt med.

Du har det jättekämpigt nu, men det finns hjälp att få. Så tveka inte!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta