Osäker på allt, exakt allt

Jag känner mig osäker, inte vanligt osäker utan osäker för allt, exakt allt. Vi kan börja med framtiden, jag vet inte vad jag vill bli, vilket gymnasium, har jag betyg för de jag vill bli, kommer jag att lyckas. Framtiden gör mig stressad jag har mål vill uppfylla dom men är så osäker om jag kan det, jag är osäker för nutid också och dåtid. Jag har svårt att släppa det som hänt innan. Känner mig så ful att alla andra är så snygga. Bara när jag kollar på alla tjejer i skolan vill jag bara se ut som dom, dom får så mycket uppmärksamhet av alla både tjejer och killar. Det hjälper inte när folk säger jag är fin för jag vet de ljuger, jag är ful, Jag är 176 cm vilket är riktigt lång och är längre än alla tjejer och killar. Jag har mycket finnar att inte ens smink kan täcka de. Jag har inga bröst eller kurvor, min mamma och syster har stora bröst och kurvor men inte jag. Alla säger hur min äldre syster är fin och då känner jag mig mer osäker. Mina bästa och närmaste vänner säger kommentarer om hur jag ser ut fast de säger det på skoj och alla skrattar till och med jag men inrest inne det gjorde ont. Allt blir bara fel jag har enormt stress och oro över allt hur jag ser ut och innan nu framtiden allt är bara fel och jag tänker på mycket som hänt innan. Skolan är det värsta jag vet, alla vänner är så falska det känns som om desto äldre man blir desto falskare blir alla. Man kan inte lita på någon. Ja jag vet det är töntigt det jag skriver men det tar p mig varje dag och jag mår så extremt dåligt över allt. Allt bara känns så fel, verken någonting bra händer eller jag gör någonting bra. 

Jag vill alla det bästa, jag hjälper alltid till men sen när man vänder sig om så känns det som bara knivar i ryggen av alla, min farmor brukade alltid säga vilket stort hjärta jag har och att bara speciella människor kan förstå det och att det är som en gåva men jag ser raka motsatsen. Vad gör man för att sluta stressa sluta bry sig om allt och alla och sluta vara osäker.  

Är jag konstig eller finns det någon som känner som jag.

annonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tror inte du är konstig och jag tror det finns många som känner som du. Jag tycker du beskriver så fint den stora förändringen både kroppsligt och socialt som det innebär att under några år i tonåren genomgå förvandlingen från barn till vuxen. Från familjens lilla värld till ett helt universum som ligger utanför.

Jag tänker på det din farmor brukade säga. Det hon sa om dig verkar vara något viktigt, något du tagit till dig och jag tror du vill vara en sådan människa som din farmor tyckte du var. Kanske handlar dina frågor om hur du ska kunna vara en sådan människa i en värld eller skolklass där alla inte förstår vilken bra och speciell person du är? 

Hur ska du kunna skydda dig mot elakheter och ont förtal. Hur ska du kunna tycka om dig själv samtidigt som du tycker alla andra är finare?

Jag tror inte det finns några enkla svar på dina frågor men jag hoppas du finner någon du skulle kunna prata med om din osäkerhet och dina tankar om hur du ser ut. Någon som du kan prata med utan att känna dig annorlunda eller konstig. Kanske din syster eller din mamma eller farmor om hon fortfarande finns kring dig. Om inte - kan du kanske du kan ha utbyte av att chatta med någon på Tjejzonen eller kanske prata med din skolkurator.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta