Ljugit mig ur hur jag mår

Jag har ångest och vad jag tror är på väg att bli eller redan är depression. Jag är snart 15 år, har ADHD och tar elvanse dagligen. Jag har tagit medicin i drygt ett halvår och haft minst problem med elvanse. I början gick allt jättebra och jag blev lugn och balanserad till skillnad från det mycket snabbare ritalinet jag började med först och den vecka jag spenderade med concerta (concertan fick mig att vilja skada alla jag såg så slutade med den direkt) men nu eller ungefär två veckor sen blev jag helt plötsligt extremt deprimerad och ångestfylld. Det bästa sättet jag har för att beskriva det är som när man står vid ett högt ställe och kollar ner och känner rysningar från benen men i hela kroppen konstant. Jag har haft liknande erfarenheter tidigare men alltid lyckats ljuga mig ur hur jag mår då personen på bup jag pratat med varierat från besök till besök. Jag har inte något självskadebeteende och det är inte för att jag aldrig tänkt tanken, det är för att jag känner att jag bara har kontroll om jag inte skadar mig själv fysiskt över hur jag mår psykiskt. Men jag har kommit nära det flera gånger och lockas mer och mer för varje dag. Min ångest gör också att jag inte längre klarar saker jag lätt kunde för två veckor sen, så som lätta volter på parkouren. Och om jag lyckas får jag bara mer ångest. Det fanns ingen utlösande faktor till nåt av detta heller. På grund av hur bra jag spelat hur jag mår för de på bup tror jag inte att nästa planerade möte är förens ungefär en månad och jag har ingen möjlighet att ta mig till en enhet själv. Vad tycker du är bästa sättet för mig att förmedla att jag måste prata med någon utan mina föräldrar i rummet, utan att oroa dom? Jag känner att jag kan vänta tills ett samtal, men inte mycket längre. Jag mår värre och värre varje dag men om någon bara lyssnar och jag bara vågar dela med mig alla problem jag upplevt tror jag jag kan komma över det. Men just nu känns allting bara svart.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Jag tycker du ska tala om för dina föräldrar att du känt dig ångestfylld och nedstämd. Som du beskriver det kan det vara en biverkan av medicinen. Det är inget konstigt, alla mediciner har biverkningar och vi kan reagera olika på olika mediciner. Det är därför bra om du kan tala med dina föräldrar om det så de kan hjälpa dig få en snabbare återbesökstid på BUP.

Men du skriver att du helst inte vill tala om detta med dina föräldrar och inte med BUP heller. Jag undrar varför. Tänker du att din ångest och nedstämdhet beror på annat än medicineringen och du blir rädd? Rädd behöver du inte vara. Vi kan alla känna ångest eller bli nedstämda inför olika situationer i livet. Det är naturliga reaktioner på vad som händer oss och hur vi tänker om det. Och då kan det vara till stor hjälp att få tala med någon.

Men det är svårt att berätta om sina känslor och tankar när man som du träffat olika personer på BUP varje gång. Kanske kan du också säga det till BUP vid nästa samtal?

Det är också viktigt att, som du önskar själv, få tala ensam med någon utan föräldrar. Det är vanligt att ungdomar vill och behöver få göra så.

Försök säga till dina föräldrar att du inte mått bra och att det kanske är av medicinen. Och att du vill tala med BUP själv utan att de är med i rummet under hela samtalet. Säg det också till den ni träffar på BUP. Du behöver inte förklara så mycket varför. Det är inte så säkert att dina föräldrar blir oroade av det men om de blir det så kommer det gå bra ändå. Kanske är det du själv som är mest orolig. 

Men gör det ändå!


 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta