Nu är jag istället fast med mig själv hela tiden

Hej

Jag behöver hjälp, men jag får (enligt mig) fel slags hjälp. Under lång tid har jag haft problem med olika saker och mår väldigt dåligt. Mitt mående ledde till att jag började sälja mig själv och missbruka. Fick LVU och hamnade på sis. Nu är jag i ett jourhem, och även om jag inte fortsätter med det jag gjorde förut så fick jag varken då eller nu hjälp med mitt psykiska mående utan alla fokuserade snarare på att mina beteenden skulle sluta men ingen brydde sig om varför jag gjorde som jag gjorde, roten till det onda, vilket var för att jag var villig att göra precis vad som helst för att få slippa känna, slippa må dåligt och bara få komma bort, även för en liten stund. Jag har varit hos bupakuten förut, men fick åka hem då de inte tyckte mina problem tillhörde dom. Det är ju deras bedömning men det är som att ingen vill röra vid en för att man är ett problembarn. Stämplad typ och hamnar alltid på någon annans bord istället.

Då jag inte vill hamna på sis igen gör jag inget jag inte ska göra, men nu är jag istället fast med mig själv hela tiden och jag pallar snart inte längre. Allt känns så himla hopplöst, jag kan knappt sova längre utan vaknar alltid efter bara några timmar med världens jäkla ångest och plågas ihjäl inombords. Dels är det att jag är fast med mig själv som gör att jag lider med men även också det faktum att ingen bryr sig. Ingen skulle sakna mig, jag skulle bara bli ett till problembarn i en omärkt grav. Liksom vart jag än är tynar jag bort, på sis slutade jag äta och dricka men ingen ville hjälpa mig då heller, Fick inte åka därifrån till sjukhus, sjukhuset ville inte emot mig förrän jag kollapsade av uttorkning och efteråt på bup ville de inte ha mig där eftersom jag bodde på sis då.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, det finns absolut ingen jag kan vända mig till, men jag orkar inte leva längre. Jag orkar verkligen inte och just vetskapen om att ingen skulle sakna mig gör det hela bara ännu värre än vad det redan är. Funderar ibland på om jag skulle åka in till bup igen själv men är nästan helt säker på att de skulle neka mig då jag  är ett "socfall" plus om jag skulle åka in nu skulle det räknas som en rymning och jag skulle bara bli inlåst igen. Jourfamiljen har jag nyss kommit till men upplever inte att de bryr sig överhuvudtaget då de inte pratar med mig. Mitt ursprungliga hem kommer jag aldrig få komma tillbaka till då mina föräldrar inte vill ha mig.

Förlåt om allt låter superdramatisk och som om jag bara tycker synd om mig själv, men vill iallafall att det ska finnas någon som ser, även om jag inte får något svar, så blir det iallafall något avtryck av min existens.

Alias

BUP svarar:

Hej!

Du låter inte "superdramatisk" utan ditt liv som du beskriver uppfattar jag som ett verkligt drama och ett mycket sorgligt sådant. Du låter som en ungdom vars föräldrar av för mig okända orsaker inte kunde ge sitt barn den kärlek, omsorg och värme som alla barn behöver för att utvecklas väl.

Du har gått genom jättemycket lidande men trots allt visar du tecken på en inneboende styrka som ger dig hopp för framtiden.  Du har ju blivit sviken av vuxenvärlden på olika sätt, men du har överlevt - och mer än det.
Du hade styrkan att kunna sluta med ditt självdestruktiva beteende med missbruk och att sälja sex. Du skriver så välformulerat och välstrukturerat med en hel del självreflektion som visar att du är en klok tjej. Det ger också en bra prognos för dig!

Men nu till det svåra i ditt liv just nu. Du känner dig ensam i den meningen att du inte kan prata med någon alls. Tyvärr finns det några moment i din vandring genom vården och socialtjänsten som jag känner igen.

Mitt övertygelse är att du har helt rätt i att man har varit helt inriktad på att du ska sluta med ditt självdestruktiva beteende och inte tog tag i vad som låg bakom ditt beteende. Att först se till att ett självdestruktivt beteende upphör, brukar vara det första nödvändiga steget.
Men det andra steget, att när det självdestruktiva beteendet upphört, att då börja tala om orsakerna till ångesten och ge ungdomen möjlighet att genom samtal bearbeta sina svåra upplevelser - det är det som vården fortfarande är skyldig dig.

När du sökte hjälp på BUP var det i ett tidigare skede när ditt liv fortfarande var mer kaotiskt. Dessvärre vet jag att det förekommer att olika ansvariga "bollar" patienterna mellan sig. Men nu är du i ett nytt läge och har därför möjlighet att söka samtalshjälp igen.

Du kan göra det på olika sätt. Prova först tala med din socialsekreterare (jourhemsplacerade ungdomar har alltid en ansvarig socialsekreterare) och säg att du numera känner dig beredd och har ett behov av att gå till botten med dina problem.

För att inte riskera att du återigen hamnar på fel spår och inte minst för att ska kunna må bättre behöver du bearbeta din bakgrund och uppväxt. Socialsekreteraren kan skriva remis till BUP utifrån dina nya och aktuella förutsättningar och behov. Det vore den rakaste vägen.

Om det av någon anledning inte funkar kan du vända dig till ungdomsmottagningen. Berätta det som du har skrivit om och att du känner dig i behov av samtal för att bearbeta och kunna gå vidare med ditt liv.

Om du behöver mer råd och stöd under tiden kan du kontakta bris.se och chatta eller tala på telefon (116 111) med en kurator där. Liknande stöd kan du få på föreningentilia.se

Avslutningsvis vill jag säga att om man har upplevelsen att "mina föräldrar inte vill ha mig" så har man anledning till att tycka synd om dig själv. Det är ju så himla sorgligt.
Och det är inget fel med det så länge man inte bara tycker synd om sig själv utan -  precis som du gör - fortsätter att kämpa för att ändå få ihop ett bra liv.

Jag förstår att du kanske inte har fått så jättemycket bekräftelse på att du trots allt är en värdefull person och att ditt liv är lika värdefullt som allas. Men jag tror att du kommer att få det bekräftat i framtiden om du fortsätter din kamp för dig själv med den energi och insikt som du nu visar i ditt mejl. Tänk på detta och följ mina råd!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta