Borde jag bara "vara stark"?

Hej BUP!

Jag har under de senaste 3 åren lidit av depression, ätstörningar, mm. Jag har inte direkt gått till en läkare och fått diagnoser på att jag lider av dessa mentala sjukdomar men jag har väldigt tydliga symptom.

Jag känner mig ofta nedstämd på grund av INGENTING. Jag har inte många, stora anledningar till att må dåligt, men ibland kan jag bara sitta helt själv, isolerat i mitt rum och bara tänka på ingenting och må dåligt?

Jag lider även utav hetsätning vilket för det mesta brukar vara en stor orsak till att jag också mår dåligt. Annars är det också andra faktorer som att min familj inte stöttar mina framtidsplaner som att t.ex bli en dansare, att ena sidan av släkten som är från sydostasien alltid ska kommentera att jag ser fet ut och har stora lår även fast jag är normalviktig och så. Det är tufft i skolan och efter det senaste året har jag blivit väldigt paranoid och rädd för att bli nära vän med människor pga tidigare situationer som har lett till förtroendeproblem.

På sistone har jag funderat på att söka efter hjälp, och jag började precis gymnasiet och skrev i en blankett om att vilja besöka skolläkaren för att kolla min hälsa och därav även mental hälsa. 

Så jag ringade in ja till att besöka läkaren regelbundet osv. Men när jag berättade för mina två närmsta kompisar (som jag har känt i över 10 år) om detta så sa den ena saker som:

"Neej! Shit, ringa in NEJ istället!" elr. "Är du säker på att du vill besöka skolläkaren?"

Och när jag förklarade att jag verkligen ville börja ta tag i mina problem och prata om det för att se om det hjälper så sa dem bara saker som "Men hallå, prata med oss?"

Men... Jag behöver ju professionell hjälp? Jag behöver inte bara en person som lyssnar på mig, jag behöver RIKTIGA RÅD.

Min andra bästa vän har även också mått illa mentalt förut och skrev nämligen:

"Asså jag har ju också ångest och så men alla har ju problem. Jag antar väl att jag bara var stark nog till att lösa mina problem själv. Har aldrig riktigt varit den som pratar om mina problem till speciellt främlingar men ja..."

Och såklart så ska den första bästisen ta hennes sida och 'gå emot mig' och säga:

"EXAKT. Precis, hör du det, (mitt namn)?"

Och så håller de på att skriva att alla har problem, som att mina problem inte är viktiga nog till att kräva hjälp för och att allting blir bättre med tiden och som att jag nästan bara gör det för att jag är svag för att klara mig själv eller att jag är desperat för uppmärksamhet osv.

... Så jag gick ut ur chatten direkt för jag orkade verkligen inte prata mer om det. Det enda jag ville höra från dem var "Du är så stark som söker hjälp, vi kommer att vara här för dig. Vi stöttar dig oavsett vad."

För jag brukar själv lyssna på deras problem och försöka förstå men det känns som att de bara tror att jag inte har några problem alls? Jag brukar vara en väldigt positiv person när jag är med dem, men det är för att jag inte vill verka som en bördan och göra så att dem blir oroliga... Inte för att de nog skulle bli det om jag ska vara helt ärlig.

Så nu sitter jag här och undrar om det var rätt att ringa in JA till att besöka en skolläkare under tiden innan jag kan gå till en riktig psykolog eller sådant.

Nu känner jag mig jätteosäker och rädd. Jag vill ju få hjälp.

Mitt enda mål i livet är att bli en självständig person som älskar sig själv och som trivs i sitt egna sällskap. Men för att bli det måste jag ju ta itu med mina problem.

... Men är det fel av mig att söka efter hjälp? Borde jag bara "vara stark" och ta hand om allting själv? Blir jag bara svagare om jag söker hjälp?

Tjej som är osäker om hon ska söka hjälp

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver verkligen hur du brottas mellan olika viljor: viljan att lyssna på dig själv och ta dig själv på allvar och viljan att anpassa dig efter dina vänner.
Du undrar vad som är rätt.

Jag tror att Du vet vad som är rätt. Du har mått dåligt i flera år och känner att du behöver göra någonting åt saken. Du vill verkligen ta tag i dina problem.
Så kommer den andra rösten från dina vänner: Gör inte det! Dina problem är inte så allvarliga! Du vill bara få uppmärksamhet!

Eftersom du under lång tid dolt hur du mår och inte visat hur svårt du haft det kan man ju tänka att dina vänner inte alls förstår vad du behöver. Dessutom verkar de ha vanliga men förenklade föreställningar om vad det är att vara psykisk stark.
Att vara stark och kan ju tvärtom vara att våga söka hjälp och visa vad man behöver.

Du skriver att du kan känna dig nedstämd av ingenting. Men du berättar också att du saknar stöd från din familj vad gäller framtidsplaner och att du får kommentarer om din vikt av släkten.  Är inte det en anledning att känna sig ensam och nedstämd? Dessutom saknar du stöd från dina vänner.

Att alternativet skulle vara att prata med dem om dina problem verkar inte vara någon bra idé med tanke på hur lite förståelse dom visat.
Nu står du inför ett val: ska du lyssna på dig själv eller på dina vänner? Frågan är vilket pris du får betala om du går emot dina vänner? Är du rädd att bli kritiserad och känna dig utanför om du inte lyssnar på deras synpunkter?

Det kan ju hända att det blir så, att de ifrågasätter ditt beslut. Så frågan till dig själv blir om du kan klara det och lita på dig själv?
Men kanske blir det så att de tycker du är stark som vågar gå emot och ta egna beslut efter eget tänkande?

Du skriver att ditt mål i livet är att bli en självständig person som älskar dig själv. Jag tycker det låter som ett väldigt viktigt mål att hålla fast vid.
Lycka till!
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta