Hur ska jag kunna hjälpa alla?

Hej,

vad ska man göra när alla runt en mår dåligt och problemen verkar olösbara? För jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa alla runt mig, som jag älskar. Jag verkar inte heller räcka till. Att bara vara stöd funkar inte. Och jag vill inte bara sitta och göra ingenting.

En av mina kompisar verkar inte lita på mig ett dugg. Hen blir snabbt paranoid och tror att jag inte bryr mig eller vill bli av med hen, utan att jag knappt gjort något. Jag har sagt det till hen, men det hjälpte inte. En annan kompis jag har litar inte heller på mig. Känner sig utanför och tror att jag gör saker för att jag tycker synd om hen. Hen verkar ha ett skitliv och får inte göra så mycket för sina föräldrar. Och har mycket läxa tydligen. Och sådant. Säger att hen är så himla ovan vid att någon bryr sig om hen så därför kanske hen inte jämt litar på mig. Även fast vi känt varandra i flera år nu. Jag antar att jag är en dålig vän som inte kan bevisa att jag verkligen bryr mig. Jag vet inte exakt hur hens familjesituation ser ut, bara att ibland verkar den vara ändå hyfsat bra. Liksom mer normal. Men ibland låter det som att den alltid är skit.

Min tredje kompis har många problem. Hen har inte haft ett lätt liv och mått dåligt i perioder. Hen har fått hjälp och mår nu idag bättre. Men nyss fick hen beskedet att hens mamma har bröstcancer. En ny pers alltså.

Min pappa har mått dåligt hela mitt liv. Han har haft ett riktigt jävla skitliv. Bortadopterad, slagen, bortglömd och illa behandlad på så många sätt. Av sin adoptivmamma, "vänner" och massa andra. Han är väldigt bitter idag. Deprimerad eller något. Går på medicin jämt. Är den slut blir allt ett helvete och han är så förbannad att man inte vågar göra något annat än sitta och lyssna. Han slår sönder saker och skriker och hotar. Han brukar inte använda fysiskt våld även om det kanske hänt någon gång ändå. Han hotar jämt med självmord. Min mamma har sagt att det bästa kanske skulle vara att vi tar bort oss hela familjen. Hon mår inte heller bra, på grund av detta. När pappa går på medicin kan saker verka bra och han säger att vi i alla fall har varandra och att det löser sig. Men inte annars. Då är vi värdelösa och allt är skit. Då är jag ingen stöd. Ingen är något stöd. Bara medicinen är ett stöd.

Så alltså. För min pappa och två av mina vänner är jag inget stöd eller hjälp. För en av dem är jag det, men jag kan fortfarande inte ta bort problemet att hens mamma har cancer. Klart jag inte kan, men jag vill kunna. Vill inte att hen jämt ska må dåligt och ha något över sig. Önskar jag kunde ta hälften av alla deras problem till mig själv. Önskar också att de alla kunde förstå det och att de fick må bra någon gång i livet.

Jag vet alltså inte vad jag ska göra. Känner mig hemsk. Vet inte hur jag kan vara till stöd. Vågar inte prata om något problem jag själv kan ha någon gång eftersom jag antar att de har det värre jämt. Jag önskar bara att jag kunde vara bra för något. Hjälpa någon. Ställa allt tillrätta. För de alla.

Dessutom verkar det som om jag, i vårt gäng, får ta allt. Det är mig de klagar hos. Är det något de är missnöjda med är det jag som får höra. Det är hen jag står närmast som noterat. De andra klagar aldrig till hen om de är missnöjda med sina liv eller något vi andra gjort. Bara till mig. Så jag borde kunna hjälpa.

Har inga andra vänner jag är tillräckligt nära för att rådfråga om något. Ingen av de jag står nära är tillräckligt stabila för att pratas med. (Har jag märkt av att ha testat)

Vill lösa deras problem eller lägga mig under täcket.

Vad ska jag göra?

R

BUP svarar:

Hej R!

Tack för ditt brev!

Du beskriver hur din pappa mått dåligt i hela ditt liv och trots medicinering inte kunnat skydda dig eller mamma från det. Både du och mamma har burit en tung börda på grund av pappas förflutna som plågar honom.
Du försöker nu stödja och ställa allt tillrätta för både honom och mamma och dina vänner och det går inte, trots att du ger allt vad du förmår.

Vet du - jag har träffat andra som liksom du växt upp under svåra förhållanden. Då kan det ibland bli så att man tar på sig ansvar för alla runt sig och glömmer sig själv.

Jag undrar lite över vem det är som ska stödja dig i allt det du kämpar med? Din känsla av att du är den som ska hjälpa och stödja alla andra utan att ställa några krav för egen del och din känsla av att du också måste kunna lösa deras problem är något du behöver hjälp med.

Du gör redan så mycket för andra!  Det är helt orimliga krav du ställer på dig själv - de går inte att uppfylla.

Du behöver prata med någon om vad du kan och inte kan göra. Om ömsesidighet och förtroende, om vänskap och ansvar, vad som är möjligt och omöjligt och vad man kan göra något åt och vad man bara får leva med.

Du måste få prata om dig och ditt liv med någon som du inte behöver ta hand om. Det är nödvändigt om du ska orka!

Att ta emot hjälp är något man behöver lära sig när man som du är van vid att alltid ge - och det kan vara oerhört svårt. Börja med att gå till närmsta  Ungdomsmottagning och prata med någon där om hur du har det.

Det är dig själv du måste ta hand om nu!