Får ta hand om allt själv

Hej! Min pappa dricker mycket mer än vad han borde, enligt han dricker han inte alls, men han går ju runt med en öl i handen var och varannan dag, ser ju att han dricker.

Vissa kvällar har han kommit hem och varit helt packad, knappt kunnat stå, många barn hjälper sina föräldrar i sägn, men jag blir sur, han får klara sig själv.

Jag är också extremt rädd för honom, när han har druckit blir han närgången, väntar på att han snart kommer typ våldta mig.

Han har aldrig heller respekterat min klädstil och hur jag är, han säger saker som ”önskar jag fick en son, tjejer är hopplösa” efter att jag inte ville doppa mitt hår i en ovanligt smutsig sjö.

En dag fick jag nog, jag och pappa skulle hämta packning hos min mamma (skilda föräldrar), jag berättade för mamma om hur han dricker medans han satt i bilen, jag stannade kvar hos mamma den natten, Jag vill inte se honom mer..

Vi har pratat lite på sms efter det, då skriver vi ungefär:

”varför är du så otrevlig”

jag ”för att aldrig är nykter”

han ” men du tycker det är okej”

(det har jag aldrig sagt??)

Jag ”nej, jag bor iallafall hos mamma nu”

han ”jaha, så du ska straffa mig nu? Du kan väll bo hos mig lite”

osvosv

Jag har ju själv lyckats lösa att jag inte behöver bo hos honom mer, och sover hos olika kompisar och släkt när mamma är borta (hon pluggar utomlands ibland).

Jag har djup depression enligt min bupmänniska (som jag dock har slutat gå till), självskadebeteende och skälvmordstankar.

Ska en 14 åring ha det såhär?

Borde jag söka hjälp, eller ska jag ta hand om allt själv?

När går gränsen för att det är allvarligt nog att få prata med någon?

Eller, ja jag vet ju att ”alla är välkomna osvosv” men vill inte komma dit med ett miniproblem liksom..

Min katt bor också hos pappa, min mamma bor i lägenhet, han inte ha katten där.

detta låter superlöjligt, men jag älskar henne så grovt, kan inte ba lämna henne.

Men tänker inte bo hos pappa mer.. alltså åååhh

Jag var sjukskriven halva 7:an för att jag mådde dåligt, nu ska jag börja 8:an på en ny skola, en mindre.

men allt känns så jobbigt, har tappat allt, all respekt för världen, skulle kunna gå ut och lägga mig på vägen och ba sova typ.

Om snuten tar mig får dom väll göra de, har inge bättre för mig hemma liksom, kanske lär känna nya folk då.

Känns som att mitt liv består av en dag som jag lever om hela tiden, vaknar, går till skolan, går hem, sover lite, äter middag, och sover igen.

orkar inte känna såhär mer, vad ska jag göra?

Har så många gånger försökt ta mitt liv för att detta suger, men vet också att livet kan vara fint, ibland, men alla krigar osvosv, går jag utanför dörren kan jag bli våldtagen eller skjuten, skulle inte förvåna någon liksom..

HJÄLP

BUP svarar:

Hej!

Så bra att du hörde av dig till oss. Jag tycker du har rätt i att du verkar ha fått ta ett för stort ansvar hemma med att försöka lösa problemen kring det.

Du har gjort helt rätt när du berättade för mamma och att du inte bor med pappa längre. Så måste det vara just nu för att skydda dig från din pappa när han dricker. Inte minst att han visat närgångna beteenden när han varit full. Du måste få vara trygg och säker. Det är inget som går att förhandla om! Så är det bara.

Du ger en bild av att inte heller din mamma riktigt förstått att hon behöver hjälpa dig mer för att skapa en trygg vardag för dig. Jag tycker du har helt rätt i din känsla att det blir ett för stort ansvar att bära när man är 14 år. Det ska inte behöva vara så, och det behöver du få hjälp med.

Nu när skolan startar så kan du gå till din skolkurator och få prata igenom din hemsituation. Skolkuratorn skulle då kunna hjälpa dig att prata mer med mamma. Så hon bättre förstår att hon behöver hjälpa dig att lösa saker kring det. Föräldrar kan också få hjälp från socialtjänstens familjebehandlare. Då kan de själva ta råd och stöd hur de kan lösa olika saker så barnen kan må bra hemma.

Du nämner även att du hade kontakt med BUP innan. Och att du då var mycket nedstämd och deprimerad. Så att du även försökt ta ditt liv. Det här tycker jag låter allvarligt. 
Om du fortfarande känner dig så här ledsen och har självmordstankar så behöver du ta upp kontakten igen med din behandlare. Skolkuratorn kan hjälpa till att få kontakt med BUP. Hen skulle även kunna hjälpa dig att prata med mamma om att du behöver få den hjälpen.

Ett annat alternativ till hjälp med samtalskontakt, skulle kunna vara genom ungdomsmottagningen. Där arbetar erfarna behandlare som man kan gå och prata med och få hjälp hos.

Du kan även ringa till en kurator på BRIS om du behöver någon som kan lyssna på dig, eller om du känner dig vilsen kring hur du kan att få fortsatt hjälp med det du behöver.

Så jag tycker du ska lita till dina känslor. Att du har tänkt klokt och moget kring att  önskar ta hjälp med det här!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta