Hur ska man våga berätta om övergrepp?

Jag hade en mardröm där min bästa vän berättade för mig att hon blev våldtagen när vi var mindre. När jag vaknade så hade jag gråtit i sömnen och gråten bara fortsatte i flera minuter, sen kunde jag inte sluta tänka på det under hela dagen. På kvällen pratade jag om det med en av mina onlinevänner och vi kom fram till att det kanske är ett tecken på att jag borde berätta för min bästa vän om vad som hände mig när jag var liten, då jag inte gjort det förut (eller sagt till någon irl överhuvudtaget). Jag vet inte om det verkligen hänt henne något på riktigt men bara tanken av det gör mig illamående och upprörd. Just då när jag och min andra vän hade kommit fram till den slutsatsen kände jag mig ganska redo att berätta, men min bästa vän var på ett läger och jag ville inte göra henne ledsen så jag bestämde mig för att vänta tills hon åkt hem. Jag var rädd för att hon skulle må så dåligt som jag gjorde av drömmen. Men sen när hon kom hem igen så vågade jag inte längre. Det känns jättejobbigt för jag var ju så nära att äntligen kunna få prata av mig med någon i verkligheten och inte bara genom en skärm. Ibland tänker jag på mardrömmen och blir jätteledsen, det är jobbigt när bilderna upprepas i huvudet fast jag vet att det inte var på riktigt. Hur ska jag kunna sluta tänka på det och finns det några tips för hur man ska våga komma ut med en sån här sak? Jag skulle uppskatta det jättemycket.

Förbryllad tjej

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev.

Du skriver om något som du inte, förutom på nätet, berättat för någon.

Det hände när du var liten och det påverkar dig fortfarande.

Mardrömmen du berättar om handlar om att din bästa vän blivit våldtagen när ni var små. Och du vill  berätta om vad som hänt dig och undrar hur du ska kunna berätta.

Det är svårt att berätta om att man blivit utsatt för övergrepp. Man känner skam över sig själv som varit utsatt för detta. Man har ingen skuld, men ändå känns det så.

Om det är en vuxen, kanske i familjen, som begått övergreppet, kan det vara svårt att berätta om det därför att man vill skydda den vuxne som man också älskar och är beroende av. Och man kan vara rädd för vad som ska hända med den man berättar om.

Man kan också vara rädd för att inte bli trodd.

Men när man inte berättar om något man upplevt och som varit mycket skrämmande blir det ofta så som det blivit för dig. Bilder av det som hänt återkommer gång på gång, man får mardrömmar och ångest. Det kallas för posttraumatisk stressreaktion, PTSD. Det går inte över av sig självt utan att man berättar, men det finns bra hjälp att få.

Svaret på hur du ska sluta tänka på detta är att du måste börja tala om det. Du ska vända dig till en professionell vuxen.

Du undrar hur du ska kunna komma ut med det. Jag ser i ditt brev att du har en god förmåga du kan använda dig av - ditt sätt att uttrycka dig.
Du kan skriva och visa brevet för den du träffar. När du känner att den du träffar förstår och verkar ha träffat många i din situation, kommer det kännas lättare att berätta. Och man måste inte berätta allt på en gång, utan bara så mycket man själv orkar och vill.

Om ingen av dina föräldrar varit delaktig i det som hänt vore bra att också berätta för dem. De kan då hjälpa dig att hitta någon att tala med genom vårdcentralen eller BUP.

Om du inte kan tala med dina föräldrar, ska du vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun.

Du kan också ringa till BRIS. Där kan du vara anonym om du vill.

Försök göra något av detta. Använd dig av din förmåga att skriva. Eller visa ditt brev du skrivit till oss och svaret här.

Du ska inte gå ensam med dina tankar och känslor. Det kan bli mycket bättre för dig!

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta